Abstrakt Kontrast

Silhuetter av tinnar och torn tornar upp sig likt kulisser vars konturer smetas ut mot himmelen.

Jag behöver inte se världen som ni ser den, jag behöver inte se den alls.
Världen vi rör oss igenom, tiden som vi flyter med,
är bara någonting mellan mig och det jag egentligen lever i.

Jag hör er, jag ser er, ser era spel och eran inverkan på allting bakomliggande - jag får en bättre uppfattning av dig än vad du själv har och det du är, allt du försöker vara, blir suddigt när kanterna på pusselbiten, som du egentligen är, blir skarpare. Skärpan ligger i bakgrunden.

Solen stiger, lyser upp våran dag och ni ser allting som lyses upp, väggar, hus, tak och tegel.
Jag ser strålarna, vågor som fortplantar sig, brutna blå,
och studsar mot det du kallar väggar, hus, tak och tegel.

Jag förnimmer vattnet som strilar ner över rutan, men jag ser förvrängningen.
Jag upplever hur du framställer dig, men jag ser förvrängningen.
För att se bortom silhuetten måste jag se förvrängninen.

Allting är verkligare innanför mina tinningar och allting är verkligare bakom kulisserna så jag tar in allt och andas ut mina tankar där emellan, i det ni ser som verkligt, i fövrängningen.
Igenom det ni ser som verkligt, igenom förvrängningen.

Jag andas ut mina tankar och de upplevs diffusa, likt min andedräkt om natten,
och likt min andedräkt så ser jag, inte ett diffust moln som upplöses i meningslöshet,
utan vad allting beror på och hur det passar ihop.

Den mindre verklighet ni kallar verklighet - bara kulisser.
Bara silhuetter av tinnar och torn vars konturer smetas ut mot himmelen
- så jag lever min värld mellan tinningarna -

Jag ser mer med stängda ögon.

snigging :>

Tack apan (=