Så okay. Tiden går snabbare och snabbare desto äldre man blir. Eller så känns det i alla fall. Men hur? Vad är skillnaden på hur jag uppfattar saker idag mot då? När jag var liten var allting spännande så jag lade vikt vid allt. När man är liten är man designad att lära sig så man lägger vikt vid allt. Man är ett vandrande lagringsutrymme. Det viktiga just då var att lära sig hur saker fungerar så därför behöver man lägga vikt vid allt. Idag däremot har jag inte samma behov av att lära mig hur saker fungerar så jag behöver inte lägga vikt vid precis allt. När jag fått en instinktiv känsla för vad som är viktig kan jag släppa saker efter att bara ha svept över dem med mitt medvetande, till skillnad från förr. Dessutom har jag fått förståelse för mycket så många nya förståelser kommer efter en enkel reflektion över saken i fråga, till skillnad från förr som krävde gedigen uppmärksamhet. Naturligtvis innebär detta att saker som sker inte ger samma intryck i mitt minne. När det känns som att tiden går snabbare så blir jag bättre på att se samband... Eller känns det som att tiden går snabbare just för att jag sätter saker i samband? Desto mer jag knyter samman saker desto kortare känns avståndet mellan sakerna jag knyter samman? Vidare så blir jag bättre på långsikt, givetvis behöver jag bli bättre på långsikt och långsikt måste vara lättare och lättare desto snabbare tiden går för desto snabbare tiden går desto större vana får man av tidsflöde. Att knyta samman saker är ett sett att öva sig på att se in i framtiden för om jag blir tillräckligt duktig på att knyta samman saker så kan jag knyta samman saker som ännu inte hänt, dels med saker som har hänt och dels med saker som jag inte gjort ännu. Därigenom lär jag mig att fatta bättre beslut.

Det finns en anledning till att vi är designade såhär.
Tiden ligger i min ficka.