Min granne när jag gick igenom tonåren var en riktig surfitta. Förmodligen var hon ganska ensam, runt 50, ganska bitter och den enda kärlek hon hade gav hon sin fula jävla hund, en liten vit sak med långt hår som skymde ögonen och hon pratade flitigt med den. Jag minns en sommar när jag lyssnade på min psytrance. Musiken flödade ut genom mitt vidöppna fönster på första våningen och livet var bara sådär azum. I tystnaden mellan två låtar hör jag "*mummel*...knarkarmusik". Fittgrannen sabba min vibe så jag lutar mig ut och frågar vad hennes problem är. Svar uteblir och hon går in igenom porten. En annan gång, strax efter nio då porten låser... Hon har precis gått in så jag sträcker mig lite snabbt efter porten innan den slår igen för att slippa rota fram min nyckel. Då tar kärringen tag i dörren och försöker dra igen den! Jag rycker upp dörren och frågar vad fan hon håller på med och svaret blir "du har väl ingenting här att göra" -- "Jag bor för fan här!". Hon går iväg, muttrandes till golvmoppshunden. Ytterligare en annan gång. Hon är på väg upp och jag är på väg ut. När jag passerar henne hör jag "*mummel*...är la inte riktig i huvudet" helt jävla spontant och oprovocerat. Igen frågar jag vad fan hon säger. "Jag sa la inte till dig" blev svaret och jag pallar verkligen inte att hålla mig på min kant längre. Replikeringen blir således "Stick och dränk både dig och din hund din jävla fitta! Ingen kommer sakna er ändå". Egentligen var det väl synd om henne men det är orimligt att kräva en tonåring på den ängels tålamod som krävs för att ta hänsyn till detta i sju år. Vi hade alltid avskytt varandra. Några år senare, efter min flykt från Falkenberg, så är jag tillbaka i stan någon vecka. Det ringer på dörren och jag sitter vid köksbordet när min mamma öppnar. Jag hör grannen jag avskyr förklara att hennes cykel har punktering. När hon frågar min mamma om hon kan låna hennes extracykel så svarar mamma "Stefan är här och använder sig av den. Du får fråga honom" och sedan tar hon ett steg åt sidan så att det blir fri sikt genom hallen mellan dörren och köksbordet. Någon som aldrig visat mig respekt, som ohöljt har visat sitt förakt mot mig, som alltid avskytt mig befinner sig nu sökandes min välvilja. Jag har ingen anledning att göra henne tjänster ! Vad tror ni att jag gör? Utan minsta min, eller ens tonfall, som skulle kunnat skvallra om våran spända relation svarar jag "Jag behöver den inte förrän om fyra timmar. Fungerar det för dig?". Det gjorde det. Hon lånade cykeln.

Jag kände mig så jävla mycket större än henne. Jag kände mig stolt. Jag kände mig som så mycket bättre människa än hon och det enda som kan ha fått henne att komma ikapp lite vore om hon mådde dåligt över sin del av våran historia medan hon cyklade iväg. Jag hoppas att det kändes.



Svårt att hitta saker att skriva om och jag känner mig inte alls manad till att uppdatera bloggen dagligen. Blir nog uppehåll strax. Många tankar om mitt liv kommer ivägen