Mina tankar är mindre idag. Mindre viktiga. Jag läste i illustrerad vetenskap att desto större tendens en människa har att försvinna i tankar desto större tendens har en människa till olycka. På senaste har jag inte tänkt lika mycket och jag har definitivt inte tänkt på samma sätt heller. Min ambition med denna bloggen var att skriva varje dag och försöka spegla opersonliga tankar, eller i alla fall någon form av allmängiltiga tankar. Bortsett från att jag misslyckats med jämna mellanrum så känner jag att det blir svårare och svårare att upprätthålla ambitionen. Svårigheten är möjligtvis omvänt proportionell mot mitt välmående vilket leder mig att ifrågasätta: Blir den har bloggen någonting som hindrar mig i det jag egentligen vill uppnå? Samtidigt som det känns jobbigt att skriva så erkänner jag möjligheten att det är så och därför slutar jag skriva idag. Jag kanske återupptar detta en annan gång men det kommer att dröja. Trevlig sommar på er.

Jag tycker om butt se verkligheten som en serie stillastående ögonblick där det enda som egentligen rör sig är medvetandet mellan dessa ögonblick. Varje ögonblick är en värld för sig och jag har befunnit mig i miljontals kroppar i min färd genom världen.

En våg på havet har en topp och en dal. Om vi lägger ihop två likadana vågor, topp-dal- vågor så blir toppen högre och dalen lägre. Om vi lägger ihop två likvärdiga väger, men omvända (topp-dal + dal-topp) så tar de ut varandra och lämnar ytan plan. Samma princip gäller för många andra vågor. Till exempel ljud- och ljusvågor. En ljudvåg låter precis likadant som en likvärdig omvänd ljudvåg. Detta är principen bakom brusreducerande hörlurar. De tolkar ljudvågor från omgivningen och släcker ut ljudet med polvända ljudvågor. Tänk om man kunde göra så själv med sitt eget tal. Man skulle kunna tvinga folk att hålla käft genom att släcka ut ljudvågorna de kastar ur sig och lämna dem, till synes mimandes, ljudbefriade. Så jävla skönt haha.

Jag minns en skiva som jag fullkomligt älskade. Jag minns känslan av allting. Det var verkligen världens bästa skiva. Jag lyssnade på den för inte alls längesedan och den var inte alls bra. Så vad hände egentligen? Självklart har jag ändrats tillräckligt mycket för att inte uppskatta den på samma sätt. Men även om det är på det viset så kom jag ändå ihåg alla låtar i huvudet, jag hade kunnat höra dem för mitt inre precis som de var under flera år med den känslan jag hade förr. Nu när jag hörde den så lät det precis likadant men känslan saknades. Idag när jag minns skivan så känns känslan inte lika äkta. Förr trodde jag att minnena var orienterade i nutiden men nu känns de mer som skuggor från en långt gången gårdag. De har fått sämre värde. Vissa saker är menade att vara minnen. Man bör vara försiktig för att bevara minnen rätt.

Så okay. Tiden går snabbare och snabbare desto äldre man blir. Eller så känns det i alla fall. Men hur? Vad är skillnaden på hur jag uppfattar saker idag mot då? När jag var liten var allting spännande så jag lade vikt vid allt. När man är liten är man designad att lära sig så man lägger vikt vid allt. Man är ett vandrande lagringsutrymme. Det viktiga just då var att lära sig hur saker fungerar så därför behöver man lägga vikt vid allt. Idag däremot har jag inte samma behov av att lära mig hur saker fungerar så jag behöver inte lägga vikt vid precis allt. När jag fått en instinktiv känsla för vad som är viktig kan jag släppa saker efter att bara ha svept över dem med mitt medvetande, till skillnad från förr. Dessutom har jag fått förståelse för mycket så många nya förståelser kommer efter en enkel reflektion över saken i fråga, till skillnad från förr som krävde gedigen uppmärksamhet. Naturligtvis innebär detta att saker som sker inte ger samma intryck i mitt minne. När det känns som att tiden går snabbare så blir jag bättre på att se samband... Eller känns det som att tiden går snabbare just för att jag sätter saker i samband? Desto mer jag knyter samman saker desto kortare känns avståndet mellan sakerna jag knyter samman? Vidare så blir jag bättre på långsikt, givetvis behöver jag bli bättre på långsikt och långsikt måste vara lättare och lättare desto snabbare tiden går för desto snabbare tiden går desto större vana får man av tidsflöde. Att knyta samman saker är ett sett att öva sig på att se in i framtiden för om jag blir tillräckligt duktig på att knyta samman saker så kan jag knyta samman saker som ännu inte hänt, dels med saker som har hänt och dels med saker som jag inte gjort ännu. Därigenom lär jag mig att fatta bättre beslut.

Det finns en anledning till att vi är designade såhär.
Tiden ligger i min ficka.

"Jigsaw har fångat dig i ett rum, indelat i tredjedelar av plexiglas. I rummen sitter du, din mamma och ditt barn. I deras rum fi...nns sprinklers som är kopplade till syra. Om du inte väljer en att sprinkla så sprinklas båda. Vad gör du?"

Jag inbillar mig att jag hade räddat mitt barn. Det känns ibland som att kärleken till en förälder snarare är byggd på skyldigheter och fördomar. Din mamma har fött dig, varit snäll mot dig och älskat dig så du förutsätter att hon fortsätter med det. Ditt beteende är gynnsamt för att hennes beteende är gynnsamt för dig. Men ligger hon inte egentligen på fel sida av din tidslinje för att kunna spela lika stör roll som ditt barn? Och varför har du kärlek till ditt barn? Ditt barn hade inte gjort dig någonting alls när du först gav din kärlek. Det räcker tydligen att det är dina egna gener på rätt sida av din tidslinje. Så vem är din betydande andra hälft då? Din själsfrände? Varför? Hon är ett löfte om dina barn, du vill fläta samman tidslinjen. Varför? Är det för att ni är lika? Är det dig själv du älskar? Eller är hon din motsats för att komplettera din avkomma? Är detta i så fall den enda äkta kärleken?

En gång vandrade min arbetslösa flickvän och jag genom ett köpcenter. Ett av mina kvitton skall slängas och hamnar av någon anledning på golvet. Att jag påpekar att det finns folk som jobbar med att städa där inne medan jag låter bli att plocka upp det får tjejen att replikera med att om ingen betedde sig som jag så kunde dessa människor skaffa sig riktiga jobb istället. Mitt svar blev att dessa människorna står högre upp på samhällsstegen än vad hon gör. Hennes reaktion var att bli sur.

Saker påverkar oss mer än vad vi ser eller tror. Medvetandet är en otroligt liten del av oss. Om jag kunde se det. Om jag kunde få kontroll över det. Skulle jag känna dig då? Skulle du känna mig då? Eller kommer jag börja tvivla på vem du egentligen är när jag ser precis hur jag påverkar dig. Skulle du verkligen känna mig när mitt beteende bara är en produkt av min navigation genom allt som påverkar dig. Du skulle kunna bli ett objekt i min värld.

Vandrar i min barndomsstad medan känslan av min förändring får mig att känna att jag är större än staden. Jag har besegrat Falkenberg. Förstår ni den eller?

"If tears could build a stairway and memories were a lane I would walk right up to heaven to bring you home again. No farewell words were spoken no time to say goodbye you were gone before I knew it and only god knows why. My heart still aches in sadness and secret tears still flow what it meant to lose you no one will ever know."

Jag kan tydligen betyda någonting för någon.