"Jigsaw har fångat dig i ett rum, indelat i tredjedelar av plexiglas. I rummen sitter du, din mamma och ditt barn. I deras rum fi...nns sprinklers som är kopplade till syra. Om du inte väljer en att sprinkla så sprinklas båda. Vad gör du?"

Jag inbillar mig att jag hade räddat mitt barn. Det känns ibland som att kärleken till en förälder snarare är byggd på skyldigheter och fördomar. Din mamma har fött dig, varit snäll mot dig och älskat dig så du förutsätter att hon fortsätter med det. Ditt beteende är gynnsamt för att hennes beteende är gynnsamt för dig. Men ligger hon inte egentligen på fel sida av din tidslinje för att kunna spela lika stör roll som ditt barn? Och varför har du kärlek till ditt barn? Ditt barn hade inte gjort dig någonting alls när du först gav din kärlek. Det räcker tydligen att det är dina egna gener på rätt sida av din tidslinje. Så vem är din betydande andra hälft då? Din själsfrände? Varför? Hon är ett löfte om dina barn, du vill fläta samman tidslinjen. Varför? Är det för att ni är lika? Är det dig själv du älskar? Eller är hon din motsats för att komplettera din avkomma? Är detta i så fall den enda äkta kärleken?