Om en människa förstår mina tankar utmärkt.
Om en människa tänker i mina banor.
Om en människa beskriver världen som jag.
Om en människa spontant och ordagrant säger saker som ett eko av mina tysta tankar.
Kan jag då vara saker på att människan inte bara förstår mina känslor?
Kan jag då tro att människan även förstår hur dom känns?


Ultimate relate
No... Beyond relate.

Jag tycker inte om världen.
Den materiella världen alltså.
Jag tycker inte om hus, tak,
tegel, ljud, ljus, kött och blod.
Jag tycker om tankar, idéer
resonemang, personligheter,
medvetande, .Det är lustigt
att mitt största intresse (fysik)
beskriver någonting som jag
avskyr. Jag skrev ett inlägg
där jag framhärdar att min
verklighet utspelar sig mellan
mina tinningar och bakom
kulliserna på det de flesta
kallar verkligheten. Världen,
som en stor betongklump,
mellan de två saker jag älskar.
Ofta känner jag att mina tankar
vill förenas med allting bakom
kulisserna, men "verkligheten"
är i vägen. Ofta känner jag att
mitt medvetande inte vill vara
kvar inuti mitt huvud. Jag känner
mig bunden, fångad, instängd.
Jag vill befria mitt medvetande.
Jag vill separera min kropp och
mitt medvetande. . . . . . . . . . .



.                                                                                                     Jag känner till två sätt att göra detta på.
.                                                                                                     Ett lätt och ett svårt.
.
.                                                                                                     Låt oss göra det svårt.

Kom att tänka på detta inlägg vilket passar mig utmärkt med tanke på att jag inte riktigt har tid nog att skriva någonting nydanande.
Det är nästan exakt ett år gammalt. (25 - Feb - 2010)

"Intressanta tider.

Jag förändras, jag förändras konstant.
Det kanske inte är någonting som syns på utsidan.
Jag funderar ofta på min plats i världen - på min plats i livet.
Jag har ofta känt att det är viktigt att spela roll för andra, att jag ska betyda någotning för andra.
Som att andras syn på mig skulle definiera mig. Men varför ville jag spela roll för andra?
För att känna mig mer värd? Känna mig mer värd för vem? För dom eller för mig själv?
I slutändan så är det alltid vad man tycker om sig själv som spelar roll.
Jag behöver inte basera vad jag tycker om mig själv på det som ni tycker om mig.
Faktum är att desto mindre roll jag låter det spela desto mer tycker ni om mig.
När jag inte är i behov av att ge mig själv någonting så kan jag ge er mer.
Egentligen är det väl logiskt - mina vänner får tycka om mig för den jag är.
Desto mer jag är av mig själv desto mer av mig själv har jag att ge.
Desto mindre mitt behov är att känna mig bra desto bättre känner jag mig.
Desto bättre jag känner mig desto mer av mig själv är jag - Och då finns det mer till er.
Dessutom så är det så att desto mindre mitt behov är av att tillföra mig själv saker desto mindre försöker jag ta från er.
Desto mindre jag försöker ta från er desto mer av det som egentligen är ni får jag.
Dynamiken uppfylls när vi är nöjda.
Ingen har egentligen ett behov av en relation som bygger på saker som bekräftelsebehov.
Ingen har egentligen ett behov av en relation som bygger på ömsesidigt utnyttjande.
Det är först när vi gjort oss av med sådana här brister som man kan urskilja äkta vänner.

En annan sak som påminner om det här (som i alla fall jag har upplevt) är kärleken.
När man letar efter den så finner man den inte men när man slutar leta så kommer den till en.
Jag tror att vi egentligen inte riktigt vet vilka sidor av oss som behover bli tillfredsställda i ett förhållande.
Därför tror jag att vi blir blinda för kärlek när vi letar efter den.
Letar man efter kärlek så försöker man fylla ett behov, man försöker att ta någonting som egentligen borde ges. Precis som att man har svårt att urskilja sina äkta vänner ur packet när man försöker att nå nya höjder så tror jag att man har svårt att urskilja äkta kärlek när man försöker nå nya höjder.
Jag funderar ofta på min plats i världen - på min plats i livet.
Platsen jag vill nå är givetvis en plats som delas av en äkta kärlek omgärdad med äkta vänner.
Så hur ska man nå den om man inte får kämpa för den?
Det finns bara en väg. Man får luta sig tillbaka och acceptera att man är den man är där man är och sedan placera lite god tro till livet. För när jag är i acceptans och balans med mig själv, först då kan jag osjälviskt kämpa för mina nära. Och det är en egenskap som är väldigt god, väldigt attraktiv.
Så om jag inte är en dålig människa så kommer kärleken att komma till mig och min plats i livet som jag vill ha den kommer att infrias.
Men även om den inte infrias så måste jag vara nöjd med vem jag är och var jag är vilket resulterar i att min plats i livet helt enkelt är där jag är.
Jag behöver inte komma någonstans egentligen - men på detta sättet utvecklas jag. Den naturliga utvecklingen tar mig framåt.

2010 känns bra. Det hände saker förra året som har givit mig en hel del perspektiv.
Jag har alltid funderat på min plats i världen - på min plats i livet...
Men på senare har det blivit extremt.
Min mamma gick bort 10 juni 2009.
Jag pratade en hel del med henne om min plats i livet. Hon sa vid något tillfälle att hon aldrig sett någon kämpa så mycket med sig själv som jag gjort.
Men jag kände mig inte vilsen utan henne.Hon var världens bästa mamma och gav alltid sitt stöd. Men nu när hon är borta så kan jag faktiskt föreställa mig vad hon skulle sagt i varje given situation.
Jag känner mig inte vilsen utan henne. Idag känner jag verkligen att allt ansvar för min existens ligger på mina axlar. Jag vet att jag låter som en skitunge när jag är 24 år och fortfarande inte känner att jag har det ultimata ansvaret för min existens.
Men idag känner jag att jag är mitt eget ansvar.
Jag är vuxen.
Ansvaret jag känner på mina axlar är inte tyngande. Den är snarare befriande, lättande.
Idag är jag BARA jag.
Idag är jag jag fullt ut.
Idag accepterar jag min plats i världen.
Idag har jag mer kärlek till världen.
Låt tiden ta mig dit den vill - det blir säkert bra i slutändan.
Min mammas förväntningar har nu blivit mina.
Jag undrar om den här utvecklingen hade ägt rum om inte saker hade varit som dom är.
Inget ont som inte har någonting gott med sig.
Jag är en på millionen.

Att kämpa så mycket med sig själv - Men inte längre.
Idag har det givit utdelning och behovet minskas.
Min plats i världen baseras inte längre på någon annan.
Jag är jag idag och det är inte bara okay.
Jag trivs."

Men sanningen är att jag idag kämpar mer än någonsin med mig själv.
Dock är utdelningen ännu större idag.

Kom att minnas en historia jag hörde för länge sedan. Jag fäste mig vid den direkt.

A man goes to the doctor. Says he's depressed. He says life seems harsh and cruel. Says he feels all alone in a threatening world where what lies ahead is vague and uncertain. The doctor says "The treatment is simple. The great clown Pagliacci is in town tonight. Go and see him, that should pick you up." The man bursts into tears. He says "But doctor... I am Pagliacci."

Vad tänker du på ?

Vanliga språkfel.

Folk som säger "mer" när de borde säga "fler".
Går det att säga "ett, två, tre" om det så heter det "fler" och "färre".
Alltså "Har du fler cigg?" - "Ta dina egna, jag har färre än du".

Folk som säger "mig" när det ska vara "jag"
"Du är längre än mig" är fel, det är en ofullständig mening och heter egentligen "Du är längre än vad jag är", alltså ska det vara "du är längre än jag".

Folk som säger "vart" på massa konstiga ställen. "Vart" syftar på en riktning, alltså "vart ska du ta vägen?".
Således heter det "Var har du varit" och inte "vart har du varit" när frågan syftar på ett ställe man varit och inte riktningen. Ännu roligare blir det om man säger "Vart har du vart?" hehe. På vissa ställen användet de "vart" istället för "blev". "Han vart sur". Detta språkfel är någonting som jag själv adopterat ;)

Ett annat vanligt språkfel som jag först nu har uppmärksammat.
Det förekommer en oriktighet som kallas "tautologi" (taff-to-log-i). En tautologi är en dubbel benämning som "kvinnlig skådespelerska" eller "en fyrkantig kvadrat". Skådespelerskor är per definition kvinnor och kvadrater är per definition fyrkantiga. Ändå säger nästan alla "bägge/båda  två". Båda/bägger är per definition två så varför "båda två"?



Min granne var smart idag.
Vi började tänka på klockor och jag påpekade lite om klockor i filmer. Om de inreder ett rum i en film så kommer jag aldrig att tänka på ifall en klocka faktiskt inte finns i rummet. Men om klockan finns där så finns möjligheten att jag tänker på den. När de skapar scenen och placerar ut en klocka så görs detta medvetet så varför placera ut en klocka om man inte försöker sända ett undermedvetet budksap om vad klockan faktiskt är?
Och att i en senare scen placera ut en klocka igen som visar ett klockslag som rimmar otroligt illa med den förra klockan - hur har de tänkt då? För båda klockorna har placerats ut medvetet och således har klockslagen förmodligen ställts in medvetet.
I diskussionen lös min granne upp med idén att det kan bero på att de har klippt bort scener som de av någon anledning har bestämt sig för att inte ha med i filmen. Vid första tanken på det kändes det lite långsökt men när jag tänkte mer på det... Att medvetet placera ut två klockor som inte stämmer med varandra kan bara tyda på en av två saker - antingen vill de reta oss uppmärksamma med det eller så är någon en fullkomlig idiot.
Men om det ligger eftertanke bakom klockslagen i hur det var tänkt från början så är det inte otroligt att eftertanken tappas bort på vägen när de beslutar sig för att utelämna en scen. Genast känns det min goda granne se mer och mer realistiskt.



Jag gillar Einstein, så ni ska få några citat här som jag tycket om.

"Fantasi är viktigare än kunskap."

"Få är de som ser med sina egna ögon och känner med sina egna hjärtan"

"Bara två saker är oändliga, universum och den mänskliga dumheten. Men när det gäller universum är jag ännu inte absolut säker."

"Det enda som stör min inlärning är min utbildning"

Med jämna mellanrum anklagas jag för att vara smart.
Mitt sätt - angripa vilken situation som helst med mina tankar. Utsätta varje åsikt för tankexperiment, vederlägga sanning utan att egentligen uppleva. Inledningvis är man naturligtvis värdelös på det men varje gång man gör det så utforskar man regler. Att ha fel är det absolut viktigaste. En regel skapad genom ett fel är i regel starkare än en regel skapad ur triumf. En utstakad regel, endast från ett perspektiv. Regelns giltighet bekräftas ur andra perspektiv då en giltig regel i regel måste gälla ur alla perspektiv. Desto fler regler man har erövrat desto oftare kommer man tendera till att ha rätt, att träffa rätt, att se sanning, att skapa tillförlitlig information ur nästan ingenting. Argumentationer ter sig mest som personer som tävlar i vem som skapat flest korrekta regler. Jag kan oftast inte låta bli att tänka på saker. Så fort jag ser någonting så börjar jag tänka, associera, flyta iväg. Ofta leder det mig till en djupare förståelse för världen omkring mig. Jag ser någonting och resonerar fram vilka regler som måste finnas omkring det. När reglerna är utstakade så kan jag se vilka konsekvenser det får i andra sammanhang och därifrån upptäcker jag saker som jag aldrig sett. Jag ser inte världen som er.
Det mesta jag ser av världen ser jag med stängda ögon - världen finns oftast mellan mina tinningar.

Hur har jag blivit sådan här? Var har jag funnit energin till att faktiskt sysselsätta mig med dessa tankelekar på heltid? Svaret är enkelt. Jag tycker verkligen inte om känslor. Det som är absolut sant måste man acceptera och det man accepterar är lättare att befria från känslor. Sedan om man lyckas befria en situation från allt vad känslor heter så är det inga problem alls att existera i den situationen. Varför skulle det vara jobbigt att vara i situationen om ingenting i situationen känns?
Känslor och tankar ligger i en ständig vågskål. Väger känslorna ner allting så finns det inte utrymme för några logiska tankar och om jag pressar mina tankar i botten så finns inte längre utrymme för några känslor. Därför blev tankarna mitt opium, mitt beroende. Pressa in tankar överallt, låt tankarna rusa, låt tankarna fylla mig, låt tankarna tränga undan allt annat - så länge jag gör det orkar jag vad som helst.

Förr hade jag fått för mig att precis alla kunde fungera som jag men jag vet faktiskt inte om alla fungerar så egentligen. Läste nyss om en försvarsmekanism (isolering) som innebär att man separerar tankar och känslor. Givetvis så kan jag ha tankar om känslor och så men när jag väl sätter in mitt intellekt i leken så bleknar känslor. Jag kan analysera sönder känslor så att de försvinner.. Eller, ja... Allla känslor utom irritation och ibland frustration. Dessa två känslor kan snarare uppstå ur intellektualiserandet.
Nackdelen är nog att känslor är väldigt luriga saker. Även om man inte känner dem så finns de där, och de vill ut.
Sup mig dyngrak så får du se ;)

Den egentliga nackdelen är nog att mitt intellektualiserande milt sagt ger mig issues. Eller snarare att mitt intellektualiserande innebär att jag inte hanterar mina issues och därför växer de. Jag har hållt på så länge att jag inte längre själv är kapabel till att komma i kontakt med min insida. Låte väl sådär lagom dysfunktionellt?
Att jag sitter och tänker på det här nu idag beror på att just dessa frågorna har varit i hetluften i mitt liv på senaste. Jag hade mycket kontakt med någon som berörde dessa delar av mig, som fick mig att komma i kontakt med saker, som gav mig tillfälle att bearbeta det som borde bearbetats för ett drygt decenium sedan.
Hela min insida blev en storm. Det kändes som att stormen var i båten medan den omgivande sjön var lugn. Det pendlade fram och tillbaka mellan massa olika känslor som jag inte förstår var de kommer ifrån, även vissa känslor som jag inte förstod vad de innebar. De flesta var ganska obehagliga.
Denna kontakten, denna egentligen väldigt viktiga kontakten, verkar nu vårdslöst kastas bort och det som förvånar mig är att jag mår bra(?). Så fort vi klickade luren den kvällen så slutade min insida att storma.
Jag ska inte ljuga; många delar av mig tycker att det är hur skönt som helst att slippa den där stormen.
Jag har i princip inga uttröttningstendenser och min sömnvana hade väl snittat tio timmar om natten regelbundet flera veckor tillbaka, men den där stormen var så påfrestande att jag sov 28 timmar i sträck när den väl släppte.
Frågan är egentligen - håller jag på att gå den lätta vägen igen? Det ser ju onekligen ut som att jag sitter här och intellektualiserar min insida igen - offentligt dessutom. Erfarenhet har förtäljt att den lätta vägen sällan är den mest gynnande utan faktiskt oftast den mest problemalstrande. Behöver jag kontakten?
Med jämna mellanrum anklagas jag för att vara smart - men priset är till synes ganska dyrt.

Frågetecken är bara krökta utropstecken. Med lite mod, envisa och anamma kan man räta ut dem. Det gjorde jag i förrgår men blev lite trött på kuppen och således har 28 timmars sömn sätt käppar i hjulet för gårdagens dagliga uppdatering.

Jag tror inte att någon människa mår bra i isolation.
Jag har sett par som har ett helvete för att den ena går hemma jämt och ständigt.
Hon som går hemma finner en isolation i hemmet (och även en isolation i sig själv). Irritation uppstår och irritation är sällan någonting man agerar ut mot sig själv och inte heller kommer hon att agera ut den mot de fyra väggar som isolerar henne. Hon kommer låta det gå ut över sin respektive och genast finns det ingenting som denna respektive kan göra bra; är han hemma hela tiden så kommer hon irritera sig på saker han gör och gör fel, är han inte hemma så kommer irritationen gå ut över honom på grund av att han inte är hemma och därmed, skenbart, bidrar till hennes isolation.

Vidare isolation.
Att jämt och ständigt umgås med en och samma människa - det är också isolation.
Givetvis kommer toleransen mot varandra att sjunka så irritationer uppstår lättare. Sedan så är det väl också så att den miljö som man är isolerad i börjar man ta för given som sin egen så då börjar en massa krav (och egentligen även skyldigheter) att helt felaktigt infinna sig. Till exempel; om jag ständigt umgås med en människa så förutsätter jag (felaktigt) att vi kommer att umgås imorgon också. Om denna människan har andra planer så kommer jag känna mig övergiven och lite sviken. Jag har placerat en skyldighet mot mig för denna människan i våran situation. Och det är helt fel.

Min egen isolation består i min sysslolöshet. Jag är ensam mycket innanför mina fyra väggar. Jag är väl medveten om att jag inte kan kräva folk omkring mig på att umgås med mig så mycket som jag behöver för att kunna motverka min egen isolation. Vidare så uppstår inte irritation när jag är helt ensam utan snarare bara ett dåligt mående.

Så hur bryter man isolationen?
Mitt bästa svar är rotation.
Ha rotation på precis allting. Gör omväxlande saker om du är ensam och ha definitivt rotation på ditt umgänge. Umgås inte med samma människor hela tiden och umgås inte heller med samma sort av människor hela tiden. Umgås inte ens enbart med sådana du känner väl hela tiden. Jag bör ha minst en ny vän i min umgängeskrets konstant, någonting nytt, någonting spännande och någonting fullkomligt kravlöst. Samtidigt bör jag inte umgås med mina närmsta konstant hela tiden. När dessa vänner redan känner mig väl, eller snarare känner specifika sidor av mig väl så kommer jag tendera till att agera ut just dessa sidor av mig själv. På så sätt fångar mina vänner mig i mig själv. 

Många vänner är, sorgligt nog, en förbrukningsvara och de flesta vänskapsband har sin längd. Så varför ska man vara intensiv på det och slita ut banden för fort?
Givetvis så är vissa band väldigt korta och andra band är längre. Det gäller bara att vaksamt vara klarsynt och acceptera när banden når sin längd. Man ska inte behöva kompromettera sig själv onödigt mycket för att behålla en vänskap som ändå är menad att ta slut. Om man dessutom ser till att underhålla rotationen med människor man inte känner så väl så gör det inte lika mycket om en vän går från att vara en vän till ett bekant ansikte på stan. Att stanna upp och hälsa på någon som man en gång kände är väl också ganska trevligt egentligen och dessutom kommer denna människans frånträde från din inre krets öppna en plats för någon ny så därigenom får du också rotation på den inre kretsen. Och rotation på den inre kretsen kommer du att vara beroende av om du vill utvecklas som människa.

Samtidigt så bidrar rotationen till utveckling. Om jag jämt och ständigt gör samma saker och umgås med samma människa så kommer detta att på allvar hämma all vidare input som jag behöver för en sund utveckling.
Vanligtvis är mina tankar utvecklande nog, kanske lite mer utvecklande än vad folks tankar brukar vara, men vad är det värt om jag ständigt utsätts för en överdimensionerat monoton input.
Ger du mig en tanke, eller om du beter dig på ett sätt, eller känner någonting, så kommer det att vara präglat av den du är. Du å andra sidan präglas av de människor du omger dig med. Så om vi två endast omger oss med varandra så blir det en sluten cirkel där saker bara fortsätter att snurra runt i all evighet och i den cirkeln kommer vi bli isolerade och må dåligt och vi kommer att börja ta ut det på varandra.
Men om vi båda två istället underhåller vår egen rotation så kommer vi båda två att utvecklas vilket innebär att våran vänskap utvecklas när vi för in nya delar av våran resterande omvärld i varandras liv.
Antingen kommer vi att dra på oss saker som inte gynnar varandra, så våran vänskap kommer att dö ut. That's fine, för den dör på bra grunder. Eller så kommer de nya perspektiv som vi bringar varandra vara någonting som uppskattas i våran vidare vänskap och utveckling och så länge vi klarar av att fortsätta med det så kommer våran vänskap att vara evig.

Så frigör dig från isolationen - för den skadar oss båda.

Jag har en tendens, att i alla situationer, kunna skratta åt den ironi jag finner - oavsett hur allvarlig situationen är. Ni ska få veta någonting som jag skrattar åt idag, även om det är lite problematiskt för mig.
Jag visste precis vem jag var, fanns ingen säkrare än jag, när jag sökte genom livet efter någonstans att känna mig hemma. Nu när jag för första gången verkligen känner mig hemma så har jag lyckats tappa bort mig själv. Så som jag såg världen utan den där bekanta känslan, familjärt igenkännande, så ser jag nu mig själv.
Ironiskt.

Idag är jag lat och orkar inte skriva någonting.
MEN - jag har haft värsta diskussionerna på facebook så jag tänkte kopiera ut det istället (=
Och jag vet att jag beter mig som ett arsle på vissa ställen och jag kanske inte ens har rätt men jag älskar att argumentera så låt mig vara provokativ och spela djävulens advokat.

För övrigt... Jag tror inte ens att någon kommer tycka det här är kul nog, eller intressant nog att faktiskt läsa hahaha. Det var visst ganska mycket.

Sab (Statusen som allting utspelade sig under)
Hatar "extreme homemakeover" eller va de nu heter. Programledaren är svin jobbig. Och sen gör dem så onödiga hus, dem hade kunnat hjälpa flera familjer för de pengarna. Arghh.. *Byter kanal*

Sheldon Cooper
Jag antar att det måste vara lite dekadent och urflippat för att dra tittarsiffror så att de får in cashen att faktiskt kunna göra det som de gör liksom


Rivera
Verkar som om några är avundsjuka. De åker ju runt i landet och bygger hus ifrån noll gratis till olika familjer.


Sheldon Cooper

Avundsjuka? Nae, jag skulle inte vilja vara som Ty. Det är ju han som är jobbig. Husen är väl döfeta men enda anledningen till att jag skulle vilja ha ett sådant skulle vara för att sälja det. Städning och underhåll är inte riktigt min grej... så en tvåa i ett hyreshus med en snäll vaktmästare toppar de där husen vilken dag som helst i min livsstil ;)

Och du själv tycker inte att Ty är liiite för mycket?
Jag lovar, han och den där megafonen kommer få skitfula barn som dessutom kommer sätta my standard för vad en förälder kan tänkas behöva stå ut med både gällande decibel och dekadens ;)

Det enda som skulle göra mig avundsjuk är folk som är lyckliga utan att förtjäna det.

Rivera

Det är just därför Ty är som han är. Det är underhållning helt enkelt. All publicitet är bra publicitet.

Du gillar inte programmet fast här är du ändå och pratar om det. :)

Huvudsaken med programmet är att de hjälper behövande. Folk som sam...hället anser har gjort sig förtjänt av ett nytt hem att trivas.

Ja, antingen är man för lat för att städa eller så tar man sig i kragen och är pedant.
Det är nog endast arbetarklassen som kan få underhållet att fungera.

Alla förtjänar att vara lyckliga. Det är just på grund av liknande argument som du har, som det finns kriminella.
Å andra sidan så tåls det också att debattera.


Sheldon Cooper

Jasså du? Hitler förtjänade att vara lycklig? Fritzel? Vet att Jag tog extremexempel nu men det fungerar för att påvisa att "alla förtjänar att vara lyckliga" är bullshit. För övrigt är det inte avundsjuka som driver kriminella utan snarare... snabbare pengar, fria arbetsmetoder, en gnutta skiter i, gruppmentalitet samt att samhället vänt en ryggen. Avundsjuka kan givetvis också förekomma men att påstå att den på något sätt är orsaken, eller ens drivande, låter illa genomtänkt. Vet inte hur stor erfarenhet du har av kriminalitet.

Om du kollar igenom konversationen här ovan så tror jag inte du finner en enda som strider mot att programmet har en fin avsikt.

Jag gillar inte programmet, nae, och jag rätt att uttala mig för att jag sett det. I detta fallet så håller nog inte "all publicitet är bra publicitet". Om jag övertygar folk om min åsikt så tappar programmet tittarsiffror. Uttrycket du så fint använder handlar väl om artisters, skådisars skandaler och så vidare. Alltså saker som faktiskt inte påverkar deras verk i egentlig mening. T.ex, brittan knarkar och rakar skallen. Dålig publicitet som höjer hennes kändisskap så hennes musik som är opåverkad av skandalen spelas mer när hon är ett hett namn. Hade hon istället skaffat sig kass publicitet genom att börja göra säckpipsbaserade låtar med 5 minuters solo på mungiga i mitten kan du vara säker på att den publiciteten inte kan vändas till någonting som är positivt för hennes karriär.

Städning och underhåll. Kalla min livsstil lat om du vill. Själv anser jag den mer effektiv då jag hellre lägger energi på annat än underhåll och onödig städning av överflödiga rum ;)

Diskussionen börjar spåra ur och jag ska inte ljuga genom att låta bli att säga att jag gillar det.
Men allt handlade väl egentligen om att Ty är pissjobbig och att man kunde gjort lite mer än vad de gör (och därmed sagt att de faktiskt gör någonting)

Älskar att argumentera ♥


Rivera

Låter som om du är avundsjuk.

Ja, naturligtvis får man tycka vad man vill. Snarare folk som inte känner igen programmet blir nyfikna på det. Det är den lilla skaran som de är ute efter.
Du har tydligen missförstått uttrycket all publicitet ...är bra publicitet.

Ja, som sagt det finns allt ifrån lathet till pedanter. Å andra sidan så kan man undra vad som är normalt?

Skulle vilja tro att du är den enda som spårar ur.
Du har väl inte glömt att det finns någonting som heter åsiktsfrihet. :)

Jag är säker på att om Hitler fick en massa livsglädje under sin uppväxt. Så skulle inte han vara delaktig i orsaken till ett världskrig.


Sheldon Cooper

Förstår inte vad du menar att jag är avundsjuk på längre. Fritzel? Ty? Husen? Inget av det. Jag klarar mig bra utan att dampknulla mina egna barn på min villas soldeck liksom.

Att folk zappar förbi tvkanalen när ty gormar är väl knappast pub...licitet? Jag tvivlar starkt på att jag missuppfattat uttrycket.

Angående urspårning kan jag väl nämna att det vore rimligt att följa forumetik och hålla sig on topic någorlunda. Åsiktsfriheten är ju knappast ett argument för att det inte kan spåra ur utan snarare någonting man kan använda för att låta det spåra ur hur mycket som helst.

Och gällande Hitler så drar du upp några "om" för att säga att han hade förtjänat lycka. Problem är att om dessa "om" hade inträffat så hade han varit en helt annan människa och därför har du inte ens kontrat mitt exempel. Ganska lätt. Hitler, som han va och inte någon hemmasnickrad version: förtjänade han att vara lycklig?

Rivera

Haha, du är rolig.

Nog har du missförstått det hela alltid.

Vem sa någonting om att det är ett ämnesforum vi skriver i?
...
Ja, absolut. Tror nog inte att du kommer förstå ändå.


Sheldon Cooper

Amen tjena. Internetetik om duså vill. Man får väl förutsätta att någon som skriver en status vill att kommentarerna som följer företrädesvis ska angå statusen i fråga och därmed så är vi inte långt ifrån strukturen på ett forum. Säkerligen... bryr sig inte alla på just det sättet men å andra sidan är det fullkomligt försvarbart att bry sig på just det sättet. kommentaren om att vi spårar ur är ett tillkännagivande, och delande (men tydligen inte i detta fallet), av medvetenheten om just detta potentiella etikbrott. Således indirekt sagt "stoppa mig om det är opassande för jag vet att jag kanske gör fel".

Om du nu vet så mycket bättre om uttrycket i fråga så kan du ju gärna upplysa mig.

Angående att alla förtjänar att vara lyckliga så låter det mer som att du menar att alla barn förtjänar att växa upp till att bli någon lycklig och det kan jag hålla med om. Alla kanske säkert förtjänar att vara någon som är lycklig också. Men det betyder inte att alla faktiskt är personer som förtjänar att vara lyckliga.

Jag får en känsla av att du bara säger saker som låter bra utan att faktiskt kunna backa upp dem.

Avundsjuka ligger inte för mig faktiskt. De människor som jag anser sig oförtjänta av lycka är sällan lyckliga.

Rivera

Ok!

Det har jag redan gjort i förgående inlägg.

Inte undra på att det finns krig i världen.
...
Om du säger det så.

Hoppas att du får lycka någon dag åtminstone.


Sheldon Cooper

Vet inte hur du ser på saken men i min värld betyder "all publicitet" verkligen all publicitet. Därmed sagt att du faktiskt inte kontrat det jag skrev på ett sätt som får den otvetydiga definitionen av något så absolut uttryck att faktiskt ...stämma överens med verkligheten.

Om alla vore lyckliga skulle vi inte ha krig?
Hoppas på lycka~


Rivera

I stort sett så betyder det att man kan göra det mesta för att bli känd. Det är inte direkt som om någon vill kolla hur en vanlig person har i sin vardag. Det är därför det finns många kända överdrivna personligheter bland annat. Om det nu ...låter vettigt.

Nej, om alla har kärlek så skulle vi inte ha krig.
Med andra ord ja, om kärlek förknippas med lycka.

Å andra sidan så:
För att få harmoni i världen är som att lösa algebra med att tugga tuggummi. Med andra ord dagen då alla är lyckliga är den dagen man kan dela hela världen med noll.
Det kommer alltid finnas någon som har det bättre än andra.

Sådant här kan man nog vela fram och tillbaka i all oändlighet. Om någon lyckas få alla lyckliga, berätta gärna hur.


Sheldon Cooper

Nu behandlar du väl ändå avundsjuka?
Jag kan väl ha det "sämre" än någon annan men vara lycklig ändå? Såvida jag inte lider av avundsjuka.

Folk som vill bli kända vill väl bli det i olika syften. Brittan t.ex är beroende av sitt kändiskap för... att kränga sin musik, således finns det publicitet som enbart är harmfull för henne.
Skulle tippa på att de enda slag av människor som faktiskt kan stå rakt av för att all publicitet är bra publicitet är B-kändisar(?) som Linda Rosing och den ligan för faktum är att de gör inte ett skit. Deras b-kändiskap är allt som driver deras karriär. Att vara känd för att vara känd - ganska poänglöst egentligen.

Vad det gäller Ty så är hans "kändisskap" inte poänglöst utan snarare meningsfullt. Faktiskt meningsfullare än många kändisskap med tanke på att han används till ett ganska ädelt syfte. Många tycker säkert att han är kul i början men de trogna tittarna fortsätter nog inte kolla på grund av Ty utan snarare för att de tycker om att bli rörda av det fina syftet. Nackdelen med Ty är att han är som alkohol. Man pallar bara inte hur mycket som helst och därför så tappar de nog också många tittare som skulle kunna ha stannat.
En stark magnet som alldeles för fort blir repulsiv.
Den viktiga frågan för att motivera hans beteende (om jag nu har rätt) är väl i så fall: Är strömmen av tittare som kommer och går mer värd en de tittare som hade fastnat för serien om han inte var så jävla jobbig?

Kärlek är väl någonting som folk definierar olika. Men om vi antar kärlek=gemenskap så bringas också harmoni. Men under de kriterierna så räcker det inte ens om alla har samma sort av kärlek utan alla måste även ha samma sort av kärlek med varandra (alla andra) för att inte grupperas.
Kulturella skillnader kommer ivägen för lätt. Kristendomen viill ha sin kärlek och muslimerna vill ha sin. Gemenskap är väl en gemensam nämnare. Problemet är att det inte är samma gemenskap och därigenom skapas oerhörda gruppmentaliteter och när sådana brakar samman så utbryter helvetet.

Själv söker jag min lycka genom att uppskatta folk runt omkring mig, försöka glädja åt deras glädje och sådana saker samt frigöra mig från negativa karaktärsdrag så som just avundsjuka, svartsjuka och girighet. Jag försöker även åsidosätta mitt ego vilket är svårt många gånger. Jag har faktiskt inga garantier för att det är rätt väg att gå.

Sanningen är mer värd än någon människa.

Det känns i alla fall som att vi börjar komma överens nu (=

Alla vill vara bättre, givetvis. Men vem vill jag vara bättre för?
Killar vill vara bättre än andra killar. Så de hävdar sig. De försöker att höja sig själva för att stå över de som är runt omkring än. Förmodligen för att det är det som en tjej ska se. Han blir populärare, mer alfasignatur, mer framgångsrik hos tjejer.

Alla vill vara bättre, givetvis. Men vem vill du vara bättre för?
Tjejer vill vara bättre än andra tjejer. Så det trycker ner varandra. De försöker att sänka de runt omkring sig.
Relativistiskt sett så är det samma sak. Man vill öka skillnaden mellan sig själv och resten, allt för att verka bättre. Så tjejer snackar skit om varandra.

Då är jag fan hellre kille.

Att hävda sig, framställa sig, överdriva för att rädda sitt sköra ego - ganska löjligt.
Men skitsnack, såra, nedvärdera, försöka orsaka varandra ett skört ego ... Jävligt äckligt.

Men en bieffekt av detta. Jag känner jättemånga tjejer som säger att de går mycket bättre ihop med killar och jag vet många killar som går mycket bättre ihop med tjejer.
För om jag sitter och snackar med en tjej så har hon ingen anledning att verka bättre än jag, hon kommer inte hävda sig och hon kommer inte heller bete sig så som tjejer beter sig lika väl som att jag inte kommer att hävda mig gentemot henne eller snacka skit om henne på grund av det.
I våran interaktion så är vi fria från våra försök att uppnå en alfaposition och kommunikationen mellan oss blir ärligare. Killar och tjejer talar inte samma språk. Killar är från Mars och tjejer är från Venus men ändå verkar det som att vi är som skapta för att vara kompatibla (och nu snackar jag inte om kuk+fitta=kompatibelt utan snarare mentalt).

Kom ihåg att jag generaliserar ofta.
Givetvis finns det tjejer som inte är backstabbing hoes mot sina artfrender och givetvis finns det killar som inte är ute efter att hävda sig. Sedan så är väl killar också så att de vill hävda sig initiellt så när de väl lär känna varandra och slutar se varandra som hot så utvecklas en mer ärlig kontakt och det primitiva behovet av att hävda sig automatiskt försvinner. I och för sig finns det ju killar som aldrig slutar hävda sig hur nära man än kommer varandra (stackars dem) och givetvis finns det tjejer som skulle backstabba sin egen mamma för ett milt elektrakomplex.

Egocentrerade människor. De kan säga att du är kass som om det inte betyder någonting men om du säger att den människan är kass så blir det ett jävla liv. Ingen känsla för jämbördighet, ingen känsla för balans. Att säga att de tror att allting kretsar kring dem är en målande beskrivning. Förr trodde människan att världen kretsade kring solen. I denna världen är solen den starkaste stjärnan, centrum för all tyngdkraft. Så om jag tror att allting kretsar kring mig så har gravitationen i min värld placerats i min bröst korg. Jag kan slänga kränkningar omkring mig, men jag slänger iväg dem, ut från centrum, ut från dragningskraften. Du är blott en arteroid, du har ingen dragningskraft, så väl där borta väger orden inte lika tungt. Så släng dem tillbaka och det är klart att det är värre för samma ord väger tyngre här. Vi kan även få samma komplimang men din är inte värd att uppmärksammas medan min har all rätt att stiga mig åt huvudet. När jag är bra är jag bäst. När det är synd om mig så har aldrig någon mått så dåligt... Jag är solen i en heliocentrisk världsbild. Klart att det inte fungerar. Alla relationer bör bygga på att hålla gravitationens centrum emellan varandra. På så sätt väger saker lika för lika. Saker vi gör flyttar tyngdpunkten så var uppmärksam. Ge och ta. Ett evigt spel. Den väsentliga vågskålen.

Jag brukar drömma konstiga saker, helt skeva. Som att flå en sjökapten för att klä sig i hans skinn så att man kan infiltrera besättningen och köra på grund med flit för att skratta elakt.
Att det är en dröm är uppenbart.

En annan gång drömde jag att jag var på fet fest och var fullkomlig fitta mot Danne. Jag var hur elak som helst och slängde ut alla hans skivor genom fönstret. Jag vaknade tidigt i soffan med någonting som kändes som bakfylla och vred mig i ångest över hur fan jag betett mig. Lyckades somna om. Vaknade igen och gick halva dagen med ångest innan jag insåg att... Jag hade inte varit i Falkenberg där festen varit. Falkenberg låg cirka 30 mil bort och dessutom var Danne i luleå. Jaja, hur verkligt det än hade känts så var det inte svårt att lista ut att det varit en dröm.

De senaste nätterna vet jag inte om jag drömt eller inte. Har vaknat med minnen från samtal med en person jag pratar väldigt mycket med. När man blir väldigt insatt i ett samtal så kan det vara helheten av samtalet man faktiskt minns och således inte speciellt mycket mer som omgivning och så. På så sätt förhåller sig dessa samtal. Vad som är värre är att det samtalen har handlat om är så väl inpassade i verkligheten och vardagssituationen att jag ur samtalens innehåll inte kan bedömma ifall det är drömmar eller inte. Vad som är konstigare är att samtalens innehåll har varit såpass viktiga för min vardagssituation att det faktiskt inte riktigt spelar någon roll om ifall det varit en dröm. Eller.. Det spelar roll. För även om det var en dröm så har min sida av samtalen varit lika äkta som verkligheten. Men jag måste försäkra mig om hur verkligheten ligger till med andra sidan av samtalen.
Vikten av det behandlade ämnet förändras dock inte av att det var en dröm.
Det enda som faktiskt får mig att tro att det varit en dröm är att jag inte längre kommer ihåg samtalen - och jag brukar inte glömma bort saker så fullständigt.

Och så vidare till annat

Har inget internet hemma. Brukar blogga genom telefonen.
Men nu har den dött. Vägrar ladda :(

Ses irl eller inte.

Men här kommer i alla fall någonting lite kul om kontraintuitiva saker (=

Jag funderar. Vad rör vi oss igenom? Jag vet att vatten smakar och jag vet att luften är där, även om vi inte ser den. En gas, ständigt omkring oss. Jag blir medveten om att det är någonting och mina andetag möter motstånd helt plötsligt. Det är inte utan ansträngning. Jag känner hur luften åker ner i mina lungor och ut igen. Som om atmosfären andas mig. Atmosfären fluktuerar i oss alla, den andas oss och vi blir inte fria, vi sitter fast i den. Lika väl som jag dricker för att sedan låta det dunsta. Min ryggmärg producerar blod för att blödas ut. Jag äter av en värld där jag avslutas min process med att låta världen äta mig. Jag är en del av allting. Jag sitter fast. Våra vardagliga hamsterhjul är bara en del av ett större hjul. I sinom tid har alla celler i min kropp bytts ut i mitt, ännu mindre, inre hjul. Ändå är jag samma människa? För mitt medvetande följer inte de vanliga fysiska processerna. Det är fast inom mig förvisso, men det är inte fast i allt annat på så sätt som min kropp. För när varje cell har ersatts, hur kan jag då minnas vem jag var innan det? Medvetandet är en gåta för mig.
Ess

Handfatet sprucket. En stol knäckt. Suddiga minnen av folk som grät. Securitas på min dörr. Någon ville döda någon. Någon gick däck. Snurrande mellan områden. Handen värker. Storm på insidan. Kliar i handlederna. Skit på tv. Ångest? Mmm. Det tror jag på. Det har med andra ord varit en jävla helg.

Lets find a way to run away from life, Full of pain and strife,
Which direction I'm going I can't tell now, Mister 7/20 nina tell me I'm hell bound,
The IRS is on my ass for the check that I didn't cash and the levey from child support felt like I fell down,
So I'm lookin' for extacy pills tech is the next to be thrilled seconds from method we I'll daily,
My brains cookin' the recipe will beckon the best of me killed sections of sevens I feel crazy,
Hit the club in the night with a lil bit of drug in my life and I'm sure lovin it real hypey I'm delivering,
With my seat out my site, seperated from my wife in the middle of a crisis I'm high shakin' and shiverin',
Rolling balls I'm elated I'm going dumb now drinking liquor I'm faded n havin fun now
loaded gun and I'm tripping with everyone around keep me stuck in the sky I never wanna come down

(Edit 8 februari)
Ursäkta snefyllan - jag bygger om.
Nu blir det några vita månader känner jag.

Regnet rinner ner för mitt fönster.
Olika vägar, förgreningar, sammanstrålningar, som ådrorna på min underarm.
Verkligheten bakom förvrängs...
... Det slår mig - jag ser verkligheten bakom. Jag ser egentligen inte vattnet, vattnet är helt transparent, när vattnet böjer ljuset i olika vinklar så ser jag en förvrängning av verkligheten och den, egentligen, konkreta tolkningen sker så ovillkorligt att man inte ens lägger märket till det - men egentligen ser jag inte vattnet !
Likadant kan det vara med människor och deras avsikter. I försöken att hålla avsikten dold förvrängs helhetsbilden på ett sätt att enda sättet att vränga allting rätt igen blir att anta den avsikten vi inte direkt kan se.
Blind slutledning.

"Killar kan inte göra två saker på samma gång"...

Hjärnan är uppbyggd av två olika massor. Grå och vit (antar att det är färgerna på röntgenbilderna). Hjärncentra av olika slag utgörs av den ena och den andra svarar för förbindelsen mellan centra. Generellt sett har tjejer mer av den massa som förbinder centra medan killar har större centra. Detta medför att killar, generellt sett, är bättre på matematik och andra saker som kräver mer från enskilt centra medan tjejer är bättre på språk t.ex.
En universitetslärare fick helvete för att ha sagt att tjejer med mindre bröst är bättre på matematik än de med stora bröst. De menade att han var sexistisk eller någonting.
Jag tycker inte han förtjänade helvete när det han sa har vetenskapligt stöd.
Könshormoner spelar ju en väsentlig roll i våran utveckling. Lätt att se när folk knakar loss i puberteten. Med detta sagt blir jämställdhet omöjlig. Vi har inte samma förutsättningar, ens i hjärnan. Killar är mer logiska. Vi hanterar många saker bättre men ni klarar saker som kräver flera av dessa saker bättre. Så, bruden, bli du tolk eller pedagog eller nått och låt mig sköta ritningar och matematik...
... Såvida du inte är planka förstås.
"Killar kan inte göra två saker på samma gång"...
Ja, kanske inte så extremt, men någon sanning ligger det i det. Fråga Illustrerad Vetenskap.

Alla har vi väl hört talas om försvarsmekanismer?
Att förneka, projicera, förtränga et cetera. Alla har vi väl sett en och annan tjej som, under missnöjet över hur hon själv ser ut, klagar på att folk är tjocka?
Det är Projicering.
En som jag haft innebär att stänga ute emotioner med strikt logik.
Försvarsmekanismer är någonting vi vanligtvis avfärdar som ogiltigt beteende.

Men är det så ogiltigt?

Visst kan det ge en del fula yttringar men det är väl också så att vi faktiskt har försvarsmekanismer av en anledning? En människa med tillräckligt extrem tendens till försvarsmekanismer skulle nog inte klara av världen om de försvann i ett trollslag. Utvecklandet av en försvarsmekanism är fel, inte mekanismen i sig. Samtidigt tror jag att försvarsmekanismer utvecklas på ett så tidigt stadium att det inte är rättvist att hålla en människa ansvarig för att ha dem.

Här kommer tricket.

Man måste avslöja sina försvarsmekanismer utan att bryta dem direkt och på så sätt minska dem gradvis genom att bearbeta det som försvarsmekanismen skyddar. På så sätt möjliggör försvarsmekanismerna en, för individen, skonsam personlig utveckling.

Men detta är i och för sig bara mina tankar så säg att jag skjuter från höften men avfärda inte att man alltid bör hålla ett öga på sig själv.

Jag har sett många många människor lova att de ändrat på sig.
Jag har sett många många människor försöka ändra på sig.
Jag har tvivel på människans förmåga att ändra på sig. Men med det menar jag inte att det inte händer. Jag har sett folk ändra på sig också. Men vad krävs? Folk har generellt sett kass förståelse för hur de själva fungerar. Folk tror gärna att om de ska ändra på sig så räcker det med att börja bete sig på ett annat sätt. (Innan jag går vidare så vill jag påpeka att jag pratar om karaktärsdrag och sådana viktigheter.) Det är dessa människor jag ser misslyckas också. Ett beteende är grundat på värderingar, åsikter, personlig struktur.
Så är det verkligen rimligt att tro att man kan vända ett beteende i ett handslag genom sina handlingar?
Nej, det är det inte.
Någonting sådant känns som drivet av önsketänkande och dålig självinsikt.
För att ändra sitt beteende måste man ändra sina värderingar. Hur gör man det? Detta är någonting mycket mer tricky än att bara börja bete sig annorlunda.
Många människor hamnar nog ofta i situationer där de får chans att omvärdera saker. Men ibland kan en omvärdering vara som en kataklysm för den egna identiteten. Värderingen som blir utsatt är så fundamental så att alldeles för mycket av personligheten förändras. Så man tappar bort sig själv, förlorar sig, blir sin egen främling. Separationsångest från sig själv kan driva en till att förneka någonting sant och förvandlingen uteblir.
I rädsla behåller man brister. Förnekelse är idiotiskt.
Du har inte rätt att tycka vad du vill. Visst får du tycka att brunt är världens finaste färg, men är du egentligen fri att tycka någonting annat? Kan du självmant och viljemässigt ändra på hur färgen tilltalar dig?
Skulle inte tro så.
Men om du förnekar hur den tilltalar dig så kan du tycka annorlunda. Så ditt fria tycke baseras på en lögn. Samma sak med din personlighet om du förnekar dig förvandlingen. Be brave maddafakkah ! Bakis.