Med jämna mellanrum anklagas jag för att vara smart.
Mitt sätt - angripa vilken situation som helst med mina tankar. Utsätta varje åsikt för tankexperiment, vederlägga sanning utan att egentligen uppleva. Inledningvis är man naturligtvis värdelös på det men varje gång man gör det så utforskar man regler. Att ha fel är det absolut viktigaste. En regel skapad genom ett fel är i regel starkare än en regel skapad ur triumf. En utstakad regel, endast från ett perspektiv. Regelns giltighet bekräftas ur andra perspektiv då en giltig regel i regel måste gälla ur alla perspektiv. Desto fler regler man har erövrat desto oftare kommer man tendera till att ha rätt, att träffa rätt, att se sanning, att skapa tillförlitlig information ur nästan ingenting. Argumentationer ter sig mest som personer som tävlar i vem som skapat flest korrekta regler. Jag kan oftast inte låta bli att tänka på saker. Så fort jag ser någonting så börjar jag tänka, associera, flyta iväg. Ofta leder det mig till en djupare förståelse för världen omkring mig. Jag ser någonting och resonerar fram vilka regler som måste finnas omkring det. När reglerna är utstakade så kan jag se vilka konsekvenser det får i andra sammanhang och därifrån upptäcker jag saker som jag aldrig sett. Jag ser inte världen som er.
Det mesta jag ser av världen ser jag med stängda ögon - världen finns oftast mellan mina tinningar.

Hur har jag blivit sådan här? Var har jag funnit energin till att faktiskt sysselsätta mig med dessa tankelekar på heltid? Svaret är enkelt. Jag tycker verkligen inte om känslor. Det som är absolut sant måste man acceptera och det man accepterar är lättare att befria från känslor. Sedan om man lyckas befria en situation från allt vad känslor heter så är det inga problem alls att existera i den situationen. Varför skulle det vara jobbigt att vara i situationen om ingenting i situationen känns?
Känslor och tankar ligger i en ständig vågskål. Väger känslorna ner allting så finns det inte utrymme för några logiska tankar och om jag pressar mina tankar i botten så finns inte längre utrymme för några känslor. Därför blev tankarna mitt opium, mitt beroende. Pressa in tankar överallt, låt tankarna rusa, låt tankarna fylla mig, låt tankarna tränga undan allt annat - så länge jag gör det orkar jag vad som helst.

Förr hade jag fått för mig att precis alla kunde fungera som jag men jag vet faktiskt inte om alla fungerar så egentligen. Läste nyss om en försvarsmekanism (isolering) som innebär att man separerar tankar och känslor. Givetvis så kan jag ha tankar om känslor och så men när jag väl sätter in mitt intellekt i leken så bleknar känslor. Jag kan analysera sönder känslor så att de försvinner.. Eller, ja... Allla känslor utom irritation och ibland frustration. Dessa två känslor kan snarare uppstå ur intellektualiserandet.
Nackdelen är nog att känslor är väldigt luriga saker. Även om man inte känner dem så finns de där, och de vill ut.
Sup mig dyngrak så får du se ;)

Den egentliga nackdelen är nog att mitt intellektualiserande milt sagt ger mig issues. Eller snarare att mitt intellektualiserande innebär att jag inte hanterar mina issues och därför växer de. Jag har hållt på så länge att jag inte längre själv är kapabel till att komma i kontakt med min insida. Låte väl sådär lagom dysfunktionellt?
Att jag sitter och tänker på det här nu idag beror på att just dessa frågorna har varit i hetluften i mitt liv på senaste. Jag hade mycket kontakt med någon som berörde dessa delar av mig, som fick mig att komma i kontakt med saker, som gav mig tillfälle att bearbeta det som borde bearbetats för ett drygt decenium sedan.
Hela min insida blev en storm. Det kändes som att stormen var i båten medan den omgivande sjön var lugn. Det pendlade fram och tillbaka mellan massa olika känslor som jag inte förstår var de kommer ifrån, även vissa känslor som jag inte förstod vad de innebar. De flesta var ganska obehagliga.
Denna kontakten, denna egentligen väldigt viktiga kontakten, verkar nu vårdslöst kastas bort och det som förvånar mig är att jag mår bra(?). Så fort vi klickade luren den kvällen så slutade min insida att storma.
Jag ska inte ljuga; många delar av mig tycker att det är hur skönt som helst att slippa den där stormen.
Jag har i princip inga uttröttningstendenser och min sömnvana hade väl snittat tio timmar om natten regelbundet flera veckor tillbaka, men den där stormen var så påfrestande att jag sov 28 timmar i sträck när den väl släppte.
Frågan är egentligen - håller jag på att gå den lätta vägen igen? Det ser ju onekligen ut som att jag sitter här och intellektualiserar min insida igen - offentligt dessutom. Erfarenhet har förtäljt att den lätta vägen sällan är den mest gynnande utan faktiskt oftast den mest problemalstrande. Behöver jag kontakten?
Med jämna mellanrum anklagas jag för att vara smart - men priset är till synes ganska dyrt.