Skumt
Men... Att... Eh...
Stanna tiden
Omedelbar association
Säger du att du cyklade in i en stolpe så säger jag aj.
Logiskt.
Och förmodligen rätt. Maken säger "jag älskar dig", makans omedelbara association blir förmodligen hennes egen känsla för maken. "jag älskar dig också". Just den omedelbara associationen är så vanlig att den blivit någonting förväntat, underförstått, nästan kravmässigt.
Men är det rätt?
Ibland kanske en omedelbar association är fel.
Du kanske inte fick ont när du cyklade in i stolpen och frun kanske vill skilja sig. Och ibland kanske man vill säga vad man känner utan att få en omedelbar association tillbaka. Om jag har tjafsat med någon och ska försöka lösa det så finns en möjlighet att jag försöker förklara varför det inte kändes bra för mig. En vanlig omedelbar association från den andra är att gå in på sin sida av saken.
Det är, i mina ögon, mindre gynnsamt än att koncentrera sig på sidorna en åt gången... Men egentligen skriver jag bara någonting för att jag lovat mig själv att uppdatera dagligen haha.
Men det är inte min huvudvärk.
En form av huvudvärk som gör ondare än att föda barn och drivit folk till självmord för att komma undan (y)
http://sv.wikipedia.org/wiki/Hortons_huvudv%C3%A4rk
Så jag kastar sten i mitt glashus.
Jag föddes i den här världen och sattes i ett glashus, precis som de flesta, skyddad från väder och vind och världen utanför. Idén var en trygg miljö, idén var att kunna odla en fin framtid. Allt var där, plantor sattes av mina föräldrar, jag uppmanades ständigt till att sköta dem.
Även om världen utanför var precis utanför glashusets väggar så blir man blind för den. Den är liksom inte verklig då den endast kan betraktas och inte upplevas. Framtiden som började spira runt omkring mig såg lovande ut men ändå var någonting fel. Jag kunde inte uppskatta det som växte i mitt glashus.
Tills en dag.
Ett ogräs i min rabatt. En annorlunda växt. Taggiga blad. Aggressiv natur.
Fascinationen för detta nya var stark. Detta var någonting främmande, någonting som inte tillhörde floran i min tänkta framtid. Ogräset fick min uppmärksamhet. Jag undersökte det. Luktade på det. Tände eld på det. Rökte det. Min värld var inte densamma. I mitt skyddade glashus utvecklades en ännu mindre värld i mitt töcken av "skiter i". Jag låg ofta på backen, stirrandes ut genom glaset, betraktandes en himmel jag inte längre brydde mig om. Tar ett sista bloss och slänger roachen. Ogräset var allt så röken bredde ut sig. Min tänkta spira förtvina i förtvivlan genom tiden och som synes visst till syvende o sist blev tillika likvid och minnet fördrivet.
Tänder en ny.
Främmande hemma.
Röken var nu inte längre bara ett töcken runt mig. Röken var nu överallt, total dominans i mitt glashus.
Den omfamnade mig, fick mig att känna mig hemma, fick mig lugn. Tar ett sista bloss och slänger roachen. Röken dolde alla spår av den framtid som glashusets arkitekt en gång lovat mig. Tryggheten som arkitekten försökte åstadkomma hade nu ersatts med min trygghet. Tänder en ny. När jag fann mig själv undrandes över ifall det inte fanns någonting mer så var röken där, i vägen. Jag hade börjat glömma att det ens fanns någonting utanför. Jag hade börjat glömma att jag var i ett glashus. Jag var i min egen värld. Tar ett sista bloss och slänger roachen.
Sanningen kommer ikapp.
Jag kunde inte ens se de vissna resterna av floran som en gång spirade. Dessa vissna rester, brandfarliga, torra, skvallrande om vad som förstörts. Glöden från roachen jag nyss slängde sätter eld på allt. Vad är det som brinner? Jag trodde att allt var okay här? Minnen flackar förbi. Vad är det som brinner? Minnen flackar förbi, påminner mig om vem jag en gång var. Röken känns inte längre trygg. Måste ut. Flammorna begränsas av glaset. Glaset måste bort. Så jag kastar sten. Skärvor regnar över mig och flammorna blossar upp av syretillförseln....
Regndroppar faller så småning om. Jag ligger kvar. Såren från skärvorna läker fort, det är värre med brandskadorna.
Nyckeln till undergång ligger ofta inbäddad i begynnelsevillkoren.
Med precis de medel man försöker uppnå någonting kan man förstöra sig själv.
Vi borde vara mer förutseende så varför bygger vi glashus?
50 vad?
Tar sig in på scenen genom att mumla? Han har ju inte ens ett anständigt flow.
Skryter om att han blivit skjuten 9 gånger, vafan? Han förtjänar nog några kulor till? Och sedan att synkronisera releasen av ett album med Kanye West's och säga att om K säljer mer så lägger han ner sin karriär är väl lagom kaxigt. Men att sedan sälja färre ex och fortsätta sin karriär är ju löjeväckande för någon som gärna skriker gangsta-gangsta-shit som "all I got is my word and my balls". Han har ju fan inte stake att hålla sitt ord. Hans ord är fan inte värt mer än femtio cent, han är fan inte värd mer än femtio cent. Hans namn är nog fan det enda träffsäkra han åstadkommit. Nae, när scenen accepterar sådan här skit så har fan någonting spårat ur.
Hälsningar SJ.
Du ska inte tro att du är någonting.
Dåtiden finns inte. Den har flytt.
Mitt huvud är fyllt med återgivningar av massa "nu" som inte längre är nu och därför inte egentligen existerar - minnen. Minnen är fina, men det är allt de är. Så vad existerar? Mitt medvetande existerar. Cogito ergo sum - jag tänker, jag är. Jag är medveten NU. Jag finns NU. NU finns - ingenting annat.
Om ni håller med så långt så ska jag presentera er för problemet.
Det tar cirka 0.5 sekunder för hjärnan att processa information från sinnesintryck till en medveten nivå.
Väl när bilden av tillvaron är sammanställd projiceras vårat medvetande bakåt i minnet och skapar en illusion av ett "nu". Illusionen av "nu" uppstår alltså 0.5 sekunder efter det faktiska nuet. Medvetandet är bevisligen förskjutet. Så vi lever i dåtiden som inte existerar, vilket omvandlar nu till framtid som inte heller existerar.
Så kom inte här och tro att du är någonting. Haha.
Perspektiv - En bättre människa.
Driven av en vilja till att vara bra - Ofelbart Absolut.
Jag har försökt att likvidera varenda fel. Att hålla mig till vad som är obestridligt rätt. Se världen med öppna ögon och anpassa mig efter det. Har du byggt luftslott så har jag inte haft minsta samvete om jag krackelerat fundamenten och fått väggarna att vittra så länge jag gjort det med någonting konkret, någonting obestridligt.
För då har jag väl inte gjort fel? Konkret sett.
Studsa stadens gator fram med min sylvassa nål och poppa era rosa ballonger.
Den bästa känslan är när din bubbla skälver - jag behöver bara andas på den.
Diskussion med min goda granne om mina redan öppna ögon. Jag uppskattar att veta, ser världen sann och anpassar mig efter det. Men det är svårt att vara lycklig där. Jag hatar att tro. Det närmsta jag kommer att tro på är när jag radar upp alla möjligheter och sannolikhetsklassar dem och sedan försöker anpassa mig till allting i samma proportioner som sannolikhetsfördelningen över dem. Då "tror" jag väl kanske i viss mån på det mest sannolika. Men min tro är fortfarande baserad på någonting i den konkreta världen och med enbart den konkreta världen som grund för ens navigationsparametrar så är det svårt att vara lycklig.
Jag hatar hopp - Det grumlar mitt omdöme.
Diskussion med min goda granne fick mig att öppna mina redan öppna ögon.
Ni som tror på det där som inte egentligen är konkret förankrat i verkligheten. Ni som tror på det där som man med logiska resonemang kan bestrida. Ni som tror på det där som ni med logiska resonemang inte kan försvara.
Kanske gör det er lyckligare. Det är svårt att vara lycklig i min värld, lätt att vara cynisk.
Jag kanske har rätt - men jag är inte lycklig.
Ni kanske har fel - men ni är lite lyckligare.
Om felen i sig är harmlösa men bringar er lycka, varför ska ni inte få behålla dem?
Varför ska jag studsa stadens gator fram med min vassa nål?
Din lycka kanske gör er till bättre människor?
Att vara bättre genom att ha fel?
Kanske jag till slut förstår dig?
Jag ser din bubbla skälver - Jag håller andan.
Era luftslott är vackra och det kanske egentligen är allt som räknas?
Men jag kan ändå inte stänga mina ögon.
Negativ Besserwisser
Detta projiceras på andra. Jag bryr mig väldigt mycket om vad som är rätt och fel och kan inte låta andra ha fel. När jag säger "inte ha fel" så menar jag inte att säga någonting som är fel och påstå att det är rätt. Gör man det så bryr man sig egentligen inte vad som är rätt och fel. När jag säger att jag inte kan tillåta några fel så menar jag att jag har ett starkt behov av att korrigera det som är fel, både dina och mina. Detta medför att jag ofta hamnar i diskussioner. Detta medför att jag ofta har rätt. Men det viktiga är inte att jag har rätt. Det viktiga är att vi båda i diskussionens slut har rätt.
Bevisa mig fel och jag är den förste att erkänna.
Bevisa mig fel och jag är tacksam - det är mer givande för mig.
Är jag egentligen en besserwisser? Många ser mig så - jag ser mig inte så.
Vidare tycker jag om att försöka se precis alla möjligheter. Jag lyckas väl sällan egentligen men jag lyckas ofta se fler möjligheter än andra. Man måste se alla möjligheter för att öka chansen för att hitta det mest sannolika. En vanlig missuppfattning som detta medför är att man ses som negativ, pessimistisk eller cynisk. Sitter vi tio pers runt ett bord och diskuteras en situation, en samtida eller kommande, där mina vänner enbart lyfter fram allt det positiva så kommer jag peka på allt det negativa. Givetvis så ser jag deras positiva också men jag behöver inte peka på det för det har redan gjorts. Någonstans på vägen får människan för sig att jag enbart står för det negativa och försöker kontra det positiva. Det är inte rättvist. Jag tycker bara om att peka.
Cynismen däremot kanske är rättvis. Ofta så är det mest realistiska placerat någonstans inom det cyniska spektrat. Som Pst/Q sa "cynism är en högre form av klarsynthet utan vidare".
Så kalla mig besserwisser.
Kalla mig negativ.
Kom mig för fan inte nära och se att du har fel.
Maskrosbarn
"Likt en maskros...
Det som slutligen tar mig härifrån,
en sista vindpust,
det yttersta av väder,
för mycket att utstå,
dock enbart en ensam bris.
... Likt en maskros."
Bortom Radarn
"Du är ganska mystisk"
"Det tycker jag inte?"
"Jo, du är mystisk. Dina tankar..."
"Det är ju inte precis som att jag rör mig i skuggorna och talar kodspråk"
"Jo ! ..... Jo. Precis så faktiskt."
Kanske har hon rätt . . . ?
Bländad - Lite mindre människa.
Jag ser människor bländas av känslor.
Människor blir arga och gör saker de ångrar.
Människor blir kåta och gör saker de ångrar.
Människor blir ledsna och säger saker de ångrar.
Människor blir giriga och gör saker de ångrar.
Människor blir avundsjuka och gör saker de ångrar.
Människor kan till och med bli glada och göra saker de ångrar.
... När de är bländade.
Vad bländar mig? Mitt eget intellekt. Trigga mig rätt och argumentationen skenar åt helvete.
Hänsyn till känslor uteblir. Ett logiskt tänkande där jag bara bryr mig om vad som är konkret rätt och konkret fel. Varför ska jag bry mig om vad du känner när du har fel?
När känslan är en konsekvens av värderingarna som i sin tur är resultat av ditt tankemönster så har du inte längre rätt till känslan om din tanke är fel.
Så varför ska jag bry mig om dina känslor? Speciellt när jag inte blandar in mina?
Jag blir inte bländad av känslor, jag blir bländad av deras frånvaro.
Bländad av mörker - Plexiglasmentalitet.
Folk gör sig en otjänst när de låter sig bländas - även jag.
Bländas man av känslor så ångrar man sig. Bländas man av frånvaron av känslor så distanserar man sig och kommer längre bort från människor.
Simpelt logiskt.
En lite mindre simpel situation. Bli kär, bli förälskad, låt någon ta upp hela ditt fokus - bländas av känslan. Låt människan utgöra hela din värld. Varenda situation med denna någon kommer att vara baserade på denna någon. Allt du är för henne/honom kommer bara vara en reflektion av henne/honom på din egen yta. Vem är du? Vem ser han/hon när han/hon kollar på dig? Han/hon ser en uppfattning av sig själv filtrerad genom dina värderingar, förvrängningar, uppfattningar. Men var är du någonstans? Vad ska han/hon lägga sina känslor på?
Du är ju inte där - Du ger inte människan någon chans att tycka om dig.
... Lite mindre människa.
Men visst är det skönt att vara bländad - Så låt dig bländas för all del.
Menad för någonting mer.
De har ögonen lite öppnare, ser lite klarar.
De upplever mer skit, mer press, mer rätt och fel.
Vissa människor passar inte in.
De flesta människor passar in, de flesta människor ligger på någorlunda lika nivå, de flesta människor är gemensamma. Samhället kräver bara så mycket så det finns ingen mening med att vara någonting mer.
Varför ska man vara lite mer när samhället inte bryr sig samtidigt som det skadar känslan av gemenskap?
Alla vill passa in - någonstans. Ingen vill vara ensam.
Så då dessa människor som inte passar in, de ser lite mer - ögon vidare öppna.
Hur ska man kunna motivera dem till att stänga sina ögon? Dom ser ju mer ! Dom är klarare ! Dom är bättre !
Passa inte in, pressa dig själv, bär världen på dina axlar, fullfölj din potential och fall inte ihop under tyngden.
De säger att gränsen mellan galenskap och genialitet är tunn, kolla bara på Tesla, Hemmingway och Van Gogh.
Om jag inte minns fel var Tesla schizofren, Hemmingway tog livet av sig och Van Gogh var väl lite på örat.
I mindre extrema fall så mår nog folk bara lite dåligt av att fungera på en lite högre nivå.
Men vissa människor är menade för mer. De ligger före. Det är dessa människor som inte förändrar världen med tur (som killen som uppfann penicilinet) utan förändrar världen med ambition och potential.
Är du sådan så släng för allt i världen inte bort det.
Slide mothafucka !
Alltså fucking pain-in-the-ass-förhållanden på en nödvändig färd. Hur gör man för att med så lite ansträngning som möjligt slippa dratta på arslet och trycka upp svanskotan i blindtarmen? Man glider. Med så mycket fart man kan. Lekfullt och behagligt. Det går snabbare än att gå och definitivt snabbare än att treva efter balans. När man glider har man naturligt fokus på balans. Den blir lättare att hålla. När man har fart i en specifik riktning så kommer foten vilja fortsätta glida i denna riktningen så. Det märker man ju när man halkar. Svårt att stoppa. Så då utnyttjar jag det och styr riktningen istället så risken att foten drar iväg åt något håll jag inte vill kommer att vara mindre. Att utnyttja fysiken som är just samma fysik som än annars hade kämpat emot.
Aikidomentalitet - So SLIDE mothafuckah !
Charon
Lita på mig. Lita på mig. Lita på mig.
"Jag litar på dig till 100 procent med precis allting".
Så om jag börjar skjuta heroin, litar jag på att du håller käften om det eller litar jag på att du vill mitt bästa och ser till att jag får hjälp trots att jag inte vill det? Olika områden står i konflikt och därigenom kan man inte lita på någon på det sättet. Min personliga åskådning är inte lika varm, inte lika naiv. Jag dömer människor. Jag passar in ditt beteende i ett mönster och räknar på sannolikheten att du beter dig som du gör. Jag försöker se dig på riktigt och sedan litar jag på att du är du. Jag litar på att min värsta fiende ställer till med trubbel och jag litar på att vissa inte låter mig falla. Inte på grund av vad de sagt, utan på grund av hur jag känner dem. Vidare så är jag lyhörd för när någon försöker framställa sig. Behovet av att framställa sig skvallrar om att det som sägs inte stämmer och därigenom så är ett motvilligt löfte oftast mer värt än ett ivrigt.
Orsak leder till verkan. Känner jag till orsaken till löftet så kan jag räkna ut vad som komma skall.
Det finns en fabel som jag tycker mycket om.
"En skorpion vill korsa en flod så han vänder sig till paddan och säger 'Snälla, ta mig över'. Paddan svarar 'Nej, du kommer sticka ner mig med din gadd och jag vill leva'. Skorpionen är dock väldigt angelägen och lovar dyrt och heligt att i utbyte mot denna tjänsten skall han inte bringa paddan någonting ont. Paddan går med på det. Väl över på andra sidan sticker skorpionen paddan i ryggen. 'Varför?' kvider paddan varpå skorpionen svarar 'För att det är min natur'".
Se människor för deras sanna natur.
Kollisionskurs och bakfylla.
Bakfyllan är inte i största bemärkelse någonting fysiskt.
Jag känner hur hela min insida stormar, jag flyter utanför mina egna konturer i kölvattnet av en dröm.
Verkligheten har blivit något mer diffus när allting filtreras genom mitt annorlunda sätt att uppfatta allting.
Så jag vänder världen upp och ner som om den inte vore värd någonting ändå.
Jag blundar.
Jag ligger på soffan i ett ytterst vaket, halvsovande tillstånd och låter taket stirra på mig - min insida sväller till någonting som känns mer äkta. En världsomvälvande känsla - förändrar allting.
Kan inte lita på den - tappar bort mig själv. Labil.
Labilt perspektiv, lite mer verkligt, tänker igenom allting. Saker kommer gå åt helvete. Kollisionen är förestående - min inre kataklysm. Kan jag undvika det? Jag kan skjuta upp det. Jag kan stå emot ett tag.
Jag blundar.
Mitt kök, flaskornas spridning maskeras bara aningen av att aluminiumburkar i olika deformer är överrepsenterade, aska breder ut sig över spisen och det ligger kladdig banan kvar på pizzakartongerna - ångest materialiserad. Jag blundar. Låter det vara... Ångesten stannar, men det kan jag ta - det kan jag ha.
Jag ser mer med stängda ögon - Detta vill jag helst hantera i sömnen.
Låter de sista ölen lindra allting.
... Var är vodkan?
Kaos - Subjektivitet - Slump
När jag spränger trekanten i ett parti biljard uppstår ett tillfälligt kaos. Men om jag hade full förståelse för kraften i min stöt, bollarnas fysiska förutsättningar och vinkeln jag stöter ifrån samt tillräcklig beräkningskapacitet i huvudet så skulle jag veta exakt hur de skulle se ut.
Då skulle jag inte se det som kaos. Kaos kan vara subjektivt.
Ditt kaos är inte mitt kaos. Finns konkret kaos? Äkta kaos?
Om man kan säga att kaos är en massa, samtidigt inträffande, slumpmässiga händelser så kan vi kanske lista ut det genom att definiera slumpen. Finns slumpen?
Slump, precis som kaos, är ofta subjektivt. Att jag bor i Uddevalla känns som en slump. Men det som lett mig hit är saker som påverkat mig. Men någonting har påverkat dessa saker. Påverkas allting på bestämda sätt? Newton och Einstein menade att allt som påverkar någonting gör det på ett bestämt sätt. En atom som träffar en atom påverkar den atomen endast på ett sätt. Och allting påverkar allting - på ett bestämt sätt. Big Bang hände på en enda enskild punkt. Där hade allting kontakt med allting och allting påverkade allting på ett bestämt sätt. En kedjereaktion av bestämd påverkan som idag påverkar mig på ett bestämt sätt - närmre bestämt att skriva detta inlägget. Den fria viljan försvinner - slump existerar inte.
Sedan kom kvantfysiken som påstår att slump finns, vi har fri vilja igen - kaos är återinfört.
Men kvantfysik går inte ihop med Einsteins teori. De försöker lösa detta med en ny teori - strängteori. Vissa menar att strängteori kan innefatta parallella universum.
Parallella universum menar att för varje möjlighet skapas att parallellt universum. Svänger jag höger i t-korsningen så skapas ett där jag svängde vänster. Det finns ett parallellt universum som ser precis likadant ut förutom att världens största stjärna har en atom mindre. Att jag upplever just detta universum är precis lika logiskt som att ett annat jag upplever just sitt universum.
Allt som kan hända händer.
Slumpen är borta igen.
...Men vad händer med kaos?
<3 Memory
Främmande - Skenbart Främmande
Men när detta är det första fenomenet någonsin som verkligen inte är främmande så kan det kännas skenbart främmande.
En främmande känsla av att någonting inte är främmande.
