Bländad.
Jag ser människor bländas av känslor.
Människor blir arga och gör saker de ångrar.
Människor blir kåta och gör saker de ångrar.
Människor blir ledsna och säger saker de ångrar.
Människor blir giriga och gör saker de ångrar.
Människor blir avundsjuka och gör saker de ångrar.
Människor kan till och med bli glada och göra saker de ångrar.
... När de är bländade.

Vad bländar mig? Mitt eget intellekt. Trigga mig rätt och argumentationen skenar åt helvete.
Hänsyn till känslor uteblir. Ett logiskt tänkande där jag bara bryr mig om vad som är konkret rätt och konkret fel. Varför ska jag bry mig om vad du känner när du har fel?
När känslan är en konsekvens av värderingarna som i sin tur är resultat av ditt tankemönster så har du inte längre rätt till känslan om din tanke är fel.
Så varför ska jag bry mig om dina känslor? Speciellt när jag inte blandar in mina?
Jag blir inte bländad av känslor, jag blir bländad av deras frånvaro.

Bländad av mörker - Plexiglasmentalitet.

Folk gör sig en otjänst när de låter sig bländas - även jag.
Bländas man av känslor så ångrar man sig. Bländas man av frånvaron av känslor så distanserar man sig och kommer längre bort från människor.

Simpelt logiskt.

En lite mindre simpel situation. Bli kär, bli förälskad, låt någon ta upp hela ditt fokus - bländas av känslan. Låt människan utgöra hela din värld. Varenda situation med denna någon kommer att vara baserade på denna någon. Allt du är för henne/honom kommer bara vara en reflektion av henne/honom på din egen yta. Vem är du? Vem ser han/hon när han/hon kollar på dig? Han/hon ser en uppfattning av sig själv filtrerad genom dina värderingar, förvrängningar, uppfattningar. Men var är du någonstans? Vad ska han/hon lägga sina känslor på?
Du är ju inte där - Du ger inte människan någon chans att tycka om dig.
... Lite mindre människa.

Men visst är det skönt att vara bländad - Så låt dig bländas för all del.