Jag bryr mig väldigt mycket om vad som är rätt och kan inte tillåta mig själv att ha fel.
Detta projiceras på andra. Jag bryr mig väldigt mycket om vad som är rätt och fel och kan inte låta andra ha fel. När jag säger "inte ha fel" så menar jag inte att säga någonting som är fel och påstå att det är rätt. Gör man det så bryr man sig egentligen inte vad som är rätt och fel. När jag säger att jag inte kan tillåta några fel så menar jag att jag har ett starkt behov av att korrigera det som är fel, både dina och mina. Detta medför att jag ofta hamnar i diskussioner. Detta medför att jag ofta har rätt. Men det viktiga är inte att jag har rätt. Det viktiga är att vi båda i diskussionens slut har rätt.

Bevisa mig fel och jag är den förste att erkänna.
Bevisa mig fel och jag är tacksam - det är mer givande för mig.

Är jag egentligen en besserwisser? Många ser mig så - jag ser mig inte så.
Vidare tycker jag om att försöka se precis alla möjligheter. Jag lyckas väl sällan egentligen men jag lyckas ofta se fler möjligheter än andra. Man måste se alla möjligheter för att öka chansen för att hitta det mest sannolika. En vanlig missuppfattning som detta medför är att man ses som negativ, pessimistisk eller cynisk. Sitter vi tio pers runt ett bord och diskuteras en situation, en samtida eller kommande, där mina vänner enbart lyfter fram allt det positiva så kommer jag peka på allt det negativa. Givetvis så ser jag deras positiva också men jag behöver inte peka på det för det har redan gjorts. Någonstans på vägen får människan för sig att jag enbart står för det negativa och försöker kontra det positiva. Det är inte rättvist. Jag tycker bara om att peka.

Cynismen däremot kanske är rättvis. Ofta så är det mest realistiska placerat någonstans inom det cyniska spektrat. Som Pst/Q sa "cynism är en högre form av klarsynthet utan vidare".
Så kalla mig besserwisser.
Kalla mig negativ.
Kom mig för fan inte nära och se att du har fel.