Jag vaknar efter en natts supande.
Bakfyllan är inte i största bemärkelse någonting fysiskt.
Jag känner hur hela min insida stormar, jag flyter utanför mina egna konturer i kölvattnet av en dröm.
Verkligheten har blivit något mer diffus när allting filtreras genom mitt annorlunda sätt att uppfatta allting.
Så jag vänder världen upp och ner som om den inte vore värd någonting ändå.

Jag blundar.

Jag ligger på soffan i ett ytterst vaket, halvsovande tillstånd och låter taket stirra på mig - min insida sväller till någonting som känns mer äkta. En världsomvälvande känsla - förändrar allting.
Kan inte lita på den - tappar bort mig själv. Labil.
Labilt perspektiv, lite mer verkligt, tänker igenom allting. Saker kommer gå åt helvete. Kollisionen är förestående - min inre kataklysm. Kan jag undvika det? Jag kan skjuta upp det. Jag kan stå emot ett tag.

Jag blundar.

Mitt kök, flaskornas spridning maskeras bara aningen av att aluminiumburkar i olika deformer är överrepsenterade, aska breder ut sig över spisen och det ligger kladdig banan kvar på pizzakartongerna - ångest materialiserad. Jag blundar. Låter det vara... Ångesten stannar, men det kan jag ta - det kan jag ha.
Jag ser mer med stängda ögon - Detta vill jag helst hantera i sömnen.
Låter de sista ölen lindra allting.

... Var är vodkan?