Termen maskrosbarn är en analogi som är lite felaktig. Den hänvisar till att maskrosor växer rakt igenom asfalten och klarar sig mot alla odds när de egentligen inte borde. Asfalten i sig är symbolik för en känslomässigt steril miljö. Men i de sammanhang vi använder termen handlar det om en emotionellt dysfunktionell miljö. Och enligt vad jag hört, dock enbart hörsägen som behöver kollas upp, så klarar sig faktiskt inte barn i en känslomässigt steril miljö.

"Likt en maskros...
Det som slutligen tar mig härifrån,
en sista vindpust,
det yttersta av väder,
för mycket att utstå,
dock enbart en ensam bris.
... Likt en maskros."