Klockan sju på morgonen. En kilometer skogsstig. Backar. Rötter. Kottar. Sten. Fullkomligt ojämn mark. Vinter. Snö, tö, minusgrader.... Is.
Alltså fucking pain-in-the-ass-förhållanden på en nödvändig färd. Hur gör man för att med så lite ansträngning som möjligt slippa dratta på arslet och trycka upp svanskotan i blindtarmen? Man glider. Med så mycket fart man kan. Lekfullt och behagligt. Det går snabbare än att gå och definitivt snabbare än att treva efter balans. När man glider har man naturligt fokus på balans. Den blir lättare att hålla. När man har fart i en specifik riktning så kommer foten vilja fortsätta glida i denna riktningen så. Det märker man ju när man halkar. Svårt att stoppa. Så då utnyttjar jag det och styr riktningen istället så risken att foten drar iväg åt något håll jag inte vill kommer att vara mindre. Att utnyttja fysiken som är just samma fysik som än annars hade kämpat emot.

Aikidomentalitet - So SLIDE mothafuckah !