Jag föddes i den här världen och sattes i ett glashus, precis som de flesta, skyddad från väder och vind och världen utanför. Idén var en trygg miljö, idén var att kunna odla en fin framtid. Allt var där, plantor sattes av mina föräldrar, jag uppmanades ständigt till att sköta dem.
Även om världen utanför var precis utanför glashusets väggar så blir man blind för den. Den är liksom inte verklig då den endast kan betraktas och inte upplevas. Framtiden som började spira runt omkring mig såg lovande ut men ändå var någonting fel. Jag kunde inte uppskatta det som växte i mitt glashus.

Tills en dag.

Ett ogräs i min rabatt. En annorlunda växt. Taggiga blad. Aggressiv natur.
Fascinationen för detta nya var stark. Detta var någonting främmande, någonting som inte tillhörde floran i min tänkta framtid. Ogräset fick min uppmärksamhet. Jag undersökte det. Luktade på det. Tände eld på det. Rökte det. Min värld var inte densamma. I mitt skyddade glashus utvecklades en ännu mindre värld i mitt töcken av "skiter i". Jag låg ofta på backen, stirrandes ut genom glaset, betraktandes en himmel jag inte längre brydde mig om. Tar ett sista bloss och slänger roachen. Ogräset var allt så röken bredde ut sig. Min tänkta spira förtvina i förtvivlan genom tiden och som synes visst till syvende o sist blev tillika likvid och minnet fördrivet.
Tänder en ny.

Främmande hemma.

Röken var nu inte längre bara ett töcken runt mig. Röken var nu överallt, total dominans i mitt glashus.
Den omfamnade mig, fick mig att känna mig hemma, fick mig lugn. Tar ett sista bloss och slänger roachen. Röken dolde alla spår av den framtid som glashusets arkitekt en gång lovat mig. Tryggheten som arkitekten försökte åstadkomma hade nu ersatts med min trygghet. Tänder en ny. När jag fann mig själv undrandes över ifall det inte fanns någonting mer så var röken där, i vägen. Jag hade börjat glömma att det ens fanns någonting utanför. Jag hade börjat glömma att jag var i ett glashus. Jag var i min egen värld. Tar ett sista bloss och slänger roachen.

Sanningen kommer ikapp.

Jag kunde inte ens se de vissna resterna av floran som en gång spirade. Dessa vissna rester, brandfarliga, torra, skvallrande om vad som förstörts. Glöden från roachen jag nyss slängde sätter eld på allt. Vad är det som brinner? Jag trodde att allt var okay här? Minnen flackar förbi. Vad är det som brinner? Minnen flackar förbi, påminner mig om vem jag en gång var. Röken känns inte längre trygg. Måste ut. Flammorna begränsas av glaset. Glaset måste bort. Så jag kastar sten. Skärvor regnar över mig och flammorna blossar upp av syretillförseln....
Regndroppar faller så småning om. Jag ligger kvar. Såren från skärvorna läker fort, det är värre med brandskadorna.


Nyckeln till undergång ligger ofta inbäddad i begynnelsevillkoren.

Med precis de medel man försöker uppnå någonting kan man förstöra sig själv.

Vi borde vara mer förutseende så varför bygger vi glashus?