Jag funderar. Vad rör vi oss igenom? Jag vet att vatten smakar och jag vet att luften är där, även om vi inte ser den. En gas, ständigt omkring oss. Jag blir medveten om att det är någonting och mina andetag möter motstånd helt plötsligt. Det är inte utan ansträngning. Jag känner hur luften åker ner i mina lungor och ut igen. Som om atmosfären andas mig. Atmosfären fluktuerar i oss alla, den andas oss och vi blir inte fria, vi sitter fast i den. Lika väl som jag dricker för att sedan låta det dunsta. Min ryggmärg producerar blod för att blödas ut. Jag äter av en värld där jag avslutas min process med att låta världen äta mig. Jag är en del av allting. Jag sitter fast. Våra vardagliga hamsterhjul är bara en del av ett större hjul. I sinom tid har alla celler i min kropp bytts ut i mitt, ännu mindre, inre hjul. Ändå är jag samma människa? För mitt medvetande följer inte de vanliga fysiska processerna. Det är fast inom mig förvisso, men det är inte fast i allt annat på så sätt som min kropp. För när varje cell har ersatts, hur kan jag då minnas vem jag var innan det? Medvetandet är en gåta för mig.
Ess