Kom att tänka på detta inlägg vilket passar mig utmärkt med tanke på att jag inte riktigt har tid nog att skriva någonting nydanande.
Det är nästan exakt ett år gammalt. (25 - Feb - 2010)

"Intressanta tider.

Jag förändras, jag förändras konstant.
Det kanske inte är någonting som syns på utsidan.
Jag funderar ofta på min plats i världen - på min plats i livet.
Jag har ofta känt att det är viktigt att spela roll för andra, att jag ska betyda någotning för andra.
Som att andras syn på mig skulle definiera mig. Men varför ville jag spela roll för andra?
För att känna mig mer värd? Känna mig mer värd för vem? För dom eller för mig själv?
I slutändan så är det alltid vad man tycker om sig själv som spelar roll.
Jag behöver inte basera vad jag tycker om mig själv på det som ni tycker om mig.
Faktum är att desto mindre roll jag låter det spela desto mer tycker ni om mig.
När jag inte är i behov av att ge mig själv någonting så kan jag ge er mer.
Egentligen är det väl logiskt - mina vänner får tycka om mig för den jag är.
Desto mer jag är av mig själv desto mer av mig själv har jag att ge.
Desto mindre mitt behov är att känna mig bra desto bättre känner jag mig.
Desto bättre jag känner mig desto mer av mig själv är jag - Och då finns det mer till er.
Dessutom så är det så att desto mindre mitt behov är av att tillföra mig själv saker desto mindre försöker jag ta från er.
Desto mindre jag försöker ta från er desto mer av det som egentligen är ni får jag.
Dynamiken uppfylls när vi är nöjda.
Ingen har egentligen ett behov av en relation som bygger på saker som bekräftelsebehov.
Ingen har egentligen ett behov av en relation som bygger på ömsesidigt utnyttjande.
Det är först när vi gjort oss av med sådana här brister som man kan urskilja äkta vänner.

En annan sak som påminner om det här (som i alla fall jag har upplevt) är kärleken.
När man letar efter den så finner man den inte men när man slutar leta så kommer den till en.
Jag tror att vi egentligen inte riktigt vet vilka sidor av oss som behover bli tillfredsställda i ett förhållande.
Därför tror jag att vi blir blinda för kärlek när vi letar efter den.
Letar man efter kärlek så försöker man fylla ett behov, man försöker att ta någonting som egentligen borde ges. Precis som att man har svårt att urskilja sina äkta vänner ur packet när man försöker att nå nya höjder så tror jag att man har svårt att urskilja äkta kärlek när man försöker nå nya höjder.
Jag funderar ofta på min plats i världen - på min plats i livet.
Platsen jag vill nå är givetvis en plats som delas av en äkta kärlek omgärdad med äkta vänner.
Så hur ska man nå den om man inte får kämpa för den?
Det finns bara en väg. Man får luta sig tillbaka och acceptera att man är den man är där man är och sedan placera lite god tro till livet. För när jag är i acceptans och balans med mig själv, först då kan jag osjälviskt kämpa för mina nära. Och det är en egenskap som är väldigt god, väldigt attraktiv.
Så om jag inte är en dålig människa så kommer kärleken att komma till mig och min plats i livet som jag vill ha den kommer att infrias.
Men även om den inte infrias så måste jag vara nöjd med vem jag är och var jag är vilket resulterar i att min plats i livet helt enkelt är där jag är.
Jag behöver inte komma någonstans egentligen - men på detta sättet utvecklas jag. Den naturliga utvecklingen tar mig framåt.

2010 känns bra. Det hände saker förra året som har givit mig en hel del perspektiv.
Jag har alltid funderat på min plats i världen - på min plats i livet...
Men på senare har det blivit extremt.
Min mamma gick bort 10 juni 2009.
Jag pratade en hel del med henne om min plats i livet. Hon sa vid något tillfälle att hon aldrig sett någon kämpa så mycket med sig själv som jag gjort.
Men jag kände mig inte vilsen utan henne.Hon var världens bästa mamma och gav alltid sitt stöd. Men nu när hon är borta så kan jag faktiskt föreställa mig vad hon skulle sagt i varje given situation.
Jag känner mig inte vilsen utan henne. Idag känner jag verkligen att allt ansvar för min existens ligger på mina axlar. Jag vet att jag låter som en skitunge när jag är 24 år och fortfarande inte känner att jag har det ultimata ansvaret för min existens.
Men idag känner jag att jag är mitt eget ansvar.
Jag är vuxen.
Ansvaret jag känner på mina axlar är inte tyngande. Den är snarare befriande, lättande.
Idag är jag BARA jag.
Idag är jag jag fullt ut.
Idag accepterar jag min plats i världen.
Idag har jag mer kärlek till världen.
Låt tiden ta mig dit den vill - det blir säkert bra i slutändan.
Min mammas förväntningar har nu blivit mina.
Jag undrar om den här utvecklingen hade ägt rum om inte saker hade varit som dom är.
Inget ont som inte har någonting gott med sig.
Jag är en på millionen.

Att kämpa så mycket med sig själv - Men inte längre.
Idag har det givit utdelning och behovet minskas.
Min plats i världen baseras inte längre på någon annan.
Jag är jag idag och det är inte bara okay.
Jag trivs."

Men sanningen är att jag idag kämpar mer än någonsin med mig själv.
Dock är utdelningen ännu större idag.