Jag tror inte att någon människa mår bra i isolation.
Jag har sett par som har ett helvete för att den ena går hemma jämt och ständigt.
Hon som går hemma finner en isolation i hemmet (och även en isolation i sig själv). Irritation uppstår och irritation är sällan någonting man agerar ut mot sig själv och inte heller kommer hon att agera ut den mot de fyra väggar som isolerar henne. Hon kommer låta det gå ut över sin respektive och genast finns det ingenting som denna respektive kan göra bra; är han hemma hela tiden så kommer hon irritera sig på saker han gör och gör fel, är han inte hemma så kommer irritationen gå ut över honom på grund av att han inte är hemma och därmed, skenbart, bidrar till hennes isolation.

Vidare isolation.
Att jämt och ständigt umgås med en och samma människa - det är också isolation.
Givetvis kommer toleransen mot varandra att sjunka så irritationer uppstår lättare. Sedan så är det väl också så att den miljö som man är isolerad i börjar man ta för given som sin egen så då börjar en massa krav (och egentligen även skyldigheter) att helt felaktigt infinna sig. Till exempel; om jag ständigt umgås med en människa så förutsätter jag (felaktigt) att vi kommer att umgås imorgon också. Om denna människan har andra planer så kommer jag känna mig övergiven och lite sviken. Jag har placerat en skyldighet mot mig för denna människan i våran situation. Och det är helt fel.

Min egen isolation består i min sysslolöshet. Jag är ensam mycket innanför mina fyra väggar. Jag är väl medveten om att jag inte kan kräva folk omkring mig på att umgås med mig så mycket som jag behöver för att kunna motverka min egen isolation. Vidare så uppstår inte irritation när jag är helt ensam utan snarare bara ett dåligt mående.

Så hur bryter man isolationen?
Mitt bästa svar är rotation.
Ha rotation på precis allting. Gör omväxlande saker om du är ensam och ha definitivt rotation på ditt umgänge. Umgås inte med samma människor hela tiden och umgås inte heller med samma sort av människor hela tiden. Umgås inte ens enbart med sådana du känner väl hela tiden. Jag bör ha minst en ny vän i min umgängeskrets konstant, någonting nytt, någonting spännande och någonting fullkomligt kravlöst. Samtidigt bör jag inte umgås med mina närmsta konstant hela tiden. När dessa vänner redan känner mig väl, eller snarare känner specifika sidor av mig väl så kommer jag tendera till att agera ut just dessa sidor av mig själv. På så sätt fångar mina vänner mig i mig själv. 

Många vänner är, sorgligt nog, en förbrukningsvara och de flesta vänskapsband har sin längd. Så varför ska man vara intensiv på det och slita ut banden för fort?
Givetvis så är vissa band väldigt korta och andra band är längre. Det gäller bara att vaksamt vara klarsynt och acceptera när banden når sin längd. Man ska inte behöva kompromettera sig själv onödigt mycket för att behålla en vänskap som ändå är menad att ta slut. Om man dessutom ser till att underhålla rotationen med människor man inte känner så väl så gör det inte lika mycket om en vän går från att vara en vän till ett bekant ansikte på stan. Att stanna upp och hälsa på någon som man en gång kände är väl också ganska trevligt egentligen och dessutom kommer denna människans frånträde från din inre krets öppna en plats för någon ny så därigenom får du också rotation på den inre kretsen. Och rotation på den inre kretsen kommer du att vara beroende av om du vill utvecklas som människa.

Samtidigt så bidrar rotationen till utveckling. Om jag jämt och ständigt gör samma saker och umgås med samma människa så kommer detta att på allvar hämma all vidare input som jag behöver för en sund utveckling.
Vanligtvis är mina tankar utvecklande nog, kanske lite mer utvecklande än vad folks tankar brukar vara, men vad är det värt om jag ständigt utsätts för en överdimensionerat monoton input.
Ger du mig en tanke, eller om du beter dig på ett sätt, eller känner någonting, så kommer det att vara präglat av den du är. Du å andra sidan präglas av de människor du omger dig med. Så om vi två endast omger oss med varandra så blir det en sluten cirkel där saker bara fortsätter att snurra runt i all evighet och i den cirkeln kommer vi bli isolerade och må dåligt och vi kommer att börja ta ut det på varandra.
Men om vi båda två istället underhåller vår egen rotation så kommer vi båda två att utvecklas vilket innebär att våran vänskap utvecklas när vi för in nya delar av våran resterande omvärld i varandras liv.
Antingen kommer vi att dra på oss saker som inte gynnar varandra, så våran vänskap kommer att dö ut. That's fine, för den dör på bra grunder. Eller så kommer de nya perspektiv som vi bringar varandra vara någonting som uppskattas i våran vidare vänskap och utveckling och så länge vi klarar av att fortsätta med det så kommer våran vänskap att vara evig.

Så frigör dig från isolationen - för den skadar oss båda.