Jag kan möta min blick i spegeln och försvinna iväg. Försvinna in i mina egna ögon. Det är konstigt, vilka tankar som uppstår. Tankar jag inte brukar tänka. Tankar som verkligen strömmar, rusar. Tankar om framtid, dåtid, fantasi, viljor, känslor... Både positiva, negativa, neutrala och till synes meningslösa. Tankarna faller spontant och okontrollerat. Jag fastnar nästan. Jag kan försvinna så långt in i min egen blick att det nästan känns psykotiskt. Jag kan känna att jag får svårt att ta mig loss från min egen blick - Jag kan nästan känna att jag inte vill. Är det mig själv jag möter? Är det vem jag egentligen är?