Empati och Jag
Idag har jag inte mycket vettigt att skriva so let's make it somewhat personal.
Empati... Ett begrepp som cirkulerar flitigt i mitt huvud just nu. Jag har gått igenom livet utan att faktiskt egentligen känna empati. Många av er tänker nog "PSYKOPAAAAT" men det gör ingenting. Psykopat är så negativt laddat och det finns faktiskt många psykopater som lever helt normala liv utan att märkas. Men det som skiljer mig från en psykopat är väl att jag faktiskt har förmågan till empati och jag måste säga det att mitt liv har blivit så mycket rikare och mer meningsfullt sedan dess. Jag har kommit att förstå att empati är en väldigt viktig del av oss, förmodligen den mest väsentliga egenskapen för att känna sig mänsklig.
Nu är det inte så att man är ett hänsynslöst arsle om man inte har empati. Man kan mycket väl, utåt sett, kompensera empatiskt bortfall med sympati, sunt förnuft, samvete och vett och etikett, men även om det är inte syns utåt sett så är skillnaden på insidan otrolig stor. Vissa kanske vill påstå att samvetet är förknippat med empati men det vill jag påstå att det inte alls behöver vara. Jag menar, det räcker med att förstå att någon mår dåligt utan att kunna känna med människan för att trigga ett samvete. Allt jag gör idag gör jag för att jaga empati. Det är lustigt att empatin först och främst enbart var förknippad med en människa men sedan den människan påverkade mig har empatin kunnat sprida sig ut på andra områden, även om empatin inte ens varit en femtedel så stark. Men den är trots allt där idag och sanningen är att jag mår så otroligt mycket bättre idag.
Det är lite ledsamt att den människan inte längre finns kvar i mitt liv men jag tror så säkert på att alla vänskapsband har sin längd. Om vänskap är en bägare med så kan man dricka ur den olika fort liksom. Vissa bägare fylls på med tiden och andra gör det inte. De flesta bägare fylls på långsammare än vad man kan tömma dem så man måste ge varandra utrymme, frånvaro av varandra, för att fylla på igen medan vissa bägare bara fylls på så länge någonting fortfarande är kvar. Knepigt kanske, men innebörden är väl att majoriteten av vänskaper når en nivå där det inte längre ger någonting, man når en punkt där det måste ta slut och desto intensivare man är i sin kontakt desto snabbare tar det slut liksom.
Men vänskaper utvecklar en, man går därifrån rikare och jag har en tendens till att kunna vända vad som helst till någonting positivt. Människan som var källan för min empati har utvecklat mig enormt samtidigt som det känns som att nästan hela mitt liv utanför våran vi-mentalitet stod fullkomligt still. Sanningen är att människan nog tog alldeles för stor plats i mitt liv - så jag mår bra idag. Tack.
En annan väldigt utvecklande sak som jag upplever har fört mig fram är till exempel min mammas död. Jag mår förmodligen bättre i mig själv idag än vad jag hade gjort om hon levt. Väldigt negativa saker kan sätta igång väldigt positiva processer liksom. Sedan kan man ju välja att inte låta processen starta och jag tror att väldigt många beter sig just så. Kalla mig oportunist om du vill men ser jag tillfälle till någonting bra så kommer jag att haffa det oavsett hur mycket skit allt annat känns... Eller kanske just på grund av hur mycket skit allt annat känns. Det kanske är mitt sätt att överleva.
Empati... Idag frågar jag mig själv om man egentligen kan känna äkta kärlek utan empati. Kärlek känns som en ganska värdelös sak utan empati desto mer jag tänker på det. Vidare så är sympati, samvete, sunt förnuft och moral nästan uteslutande logiska tankemönster utvecklade från värderingar som i sin tur bygger på logiska tankemönster. Många gånger har jag blivit kallad snäll och idag förstår jag mer av det. Jag har aldrig riktigt kunnat relatera till den där bilden av mig som speciellt snäll egentligen. Jag har ju bara agerat på summan av mina logiska tankemönster, det har varit ganska känslolöst liksom. Men folk förutsätter naturligtvis att jag har haft empati då kompensationen via sympati och det där täckt upp allting utåt sett. Men har jag egentligen varit snäll när jag agerat på logiska tankar? Det har ju inte varit någon känsla inblandad? Jag förstår idag att många saker jag gjort och sagt har upplevts av andra som större än vad de egentligen har varit. Snäll, godhjärtad, omtänksam bla bla bla.. Stort om det är baserat på empati och andra liknande funktioner.. Men egentligen ganska litet om det bara är summan av en logisk process. Samma sak med elakheter egentligen, men det verkar inte som att mina logiska processer ger utfall i elakheter i samma utsträckning som allt det där andra.
Empati ja.. Världsomvälvande för mig.
Min tanke var att inte skriva sån här skit på bloggen. Det är alldeles för kasst med objektivitet i sådant här och det var inte därför jag startade bloggen. Men det känns som att om jag ska skriva någonting annat så måste jag ha någon form av en mall, en plan, en idé, en tanke eller någonting som jag vill förmedla på en basis som inte egentligen ligger inom mig. Fria tankar liksom. Men sådan här skit kan jag skriva bara genom att sätta mig ner och låta saker rinna ut liksom.. Men det håller jag vanligtvis till anteckningar på facebook.
Så även om jag brutit konceptet med objektivitet förr så har jag aldrig brutit det såhär hårt så jag ber om ursäkt för det.
Här får ni ett kul utdrag från facebook som kompensation
Empati... Ett begrepp som cirkulerar flitigt i mitt huvud just nu. Jag har gått igenom livet utan att faktiskt egentligen känna empati. Många av er tänker nog "PSYKOPAAAAT" men det gör ingenting. Psykopat är så negativt laddat och det finns faktiskt många psykopater som lever helt normala liv utan att märkas. Men det som skiljer mig från en psykopat är väl att jag faktiskt har förmågan till empati och jag måste säga det att mitt liv har blivit så mycket rikare och mer meningsfullt sedan dess. Jag har kommit att förstå att empati är en väldigt viktig del av oss, förmodligen den mest väsentliga egenskapen för att känna sig mänsklig.
Nu är det inte så att man är ett hänsynslöst arsle om man inte har empati. Man kan mycket väl, utåt sett, kompensera empatiskt bortfall med sympati, sunt förnuft, samvete och vett och etikett, men även om det är inte syns utåt sett så är skillnaden på insidan otrolig stor. Vissa kanske vill påstå att samvetet är förknippat med empati men det vill jag påstå att det inte alls behöver vara. Jag menar, det räcker med att förstå att någon mår dåligt utan att kunna känna med människan för att trigga ett samvete. Allt jag gör idag gör jag för att jaga empati. Det är lustigt att empatin först och främst enbart var förknippad med en människa men sedan den människan påverkade mig har empatin kunnat sprida sig ut på andra områden, även om empatin inte ens varit en femtedel så stark. Men den är trots allt där idag och sanningen är att jag mår så otroligt mycket bättre idag.
Det är lite ledsamt att den människan inte längre finns kvar i mitt liv men jag tror så säkert på att alla vänskapsband har sin längd. Om vänskap är en bägare med så kan man dricka ur den olika fort liksom. Vissa bägare fylls på med tiden och andra gör det inte. De flesta bägare fylls på långsammare än vad man kan tömma dem så man måste ge varandra utrymme, frånvaro av varandra, för att fylla på igen medan vissa bägare bara fylls på så länge någonting fortfarande är kvar. Knepigt kanske, men innebörden är väl att majoriteten av vänskaper når en nivå där det inte längre ger någonting, man når en punkt där det måste ta slut och desto intensivare man är i sin kontakt desto snabbare tar det slut liksom.
Men vänskaper utvecklar en, man går därifrån rikare och jag har en tendens till att kunna vända vad som helst till någonting positivt. Människan som var källan för min empati har utvecklat mig enormt samtidigt som det känns som att nästan hela mitt liv utanför våran vi-mentalitet stod fullkomligt still. Sanningen är att människan nog tog alldeles för stor plats i mitt liv - så jag mår bra idag. Tack.
En annan väldigt utvecklande sak som jag upplever har fört mig fram är till exempel min mammas död. Jag mår förmodligen bättre i mig själv idag än vad jag hade gjort om hon levt. Väldigt negativa saker kan sätta igång väldigt positiva processer liksom. Sedan kan man ju välja att inte låta processen starta och jag tror att väldigt många beter sig just så. Kalla mig oportunist om du vill men ser jag tillfälle till någonting bra så kommer jag att haffa det oavsett hur mycket skit allt annat känns... Eller kanske just på grund av hur mycket skit allt annat känns. Det kanske är mitt sätt att överleva.
Empati... Idag frågar jag mig själv om man egentligen kan känna äkta kärlek utan empati. Kärlek känns som en ganska värdelös sak utan empati desto mer jag tänker på det. Vidare så är sympati, samvete, sunt förnuft och moral nästan uteslutande logiska tankemönster utvecklade från värderingar som i sin tur bygger på logiska tankemönster. Många gånger har jag blivit kallad snäll och idag förstår jag mer av det. Jag har aldrig riktigt kunnat relatera till den där bilden av mig som speciellt snäll egentligen. Jag har ju bara agerat på summan av mina logiska tankemönster, det har varit ganska känslolöst liksom. Men folk förutsätter naturligtvis att jag har haft empati då kompensationen via sympati och det där täckt upp allting utåt sett. Men har jag egentligen varit snäll när jag agerat på logiska tankar? Det har ju inte varit någon känsla inblandad? Jag förstår idag att många saker jag gjort och sagt har upplevts av andra som större än vad de egentligen har varit. Snäll, godhjärtad, omtänksam bla bla bla.. Stort om det är baserat på empati och andra liknande funktioner.. Men egentligen ganska litet om det bara är summan av en logisk process. Samma sak med elakheter egentligen, men det verkar inte som att mina logiska processer ger utfall i elakheter i samma utsträckning som allt det där andra.
Empati ja.. Världsomvälvande för mig.
Min tanke var att inte skriva sån här skit på bloggen. Det är alldeles för kasst med objektivitet i sådant här och det var inte därför jag startade bloggen. Men det känns som att om jag ska skriva någonting annat så måste jag ha någon form av en mall, en plan, en idé, en tanke eller någonting som jag vill förmedla på en basis som inte egentligen ligger inom mig. Fria tankar liksom. Men sådan här skit kan jag skriva bara genom att sätta mig ner och låta saker rinna ut liksom.. Men det håller jag vanligtvis till anteckningar på facebook.
Så även om jag brutit konceptet med objektivitet förr så har jag aldrig brutit det såhär hårt så jag ber om ursäkt för det.
Här får ni ett kul utdrag från facebook som kompensation
-
Sonia
-
HAhahahaha ja så sett ja!! Ne men de kallar jag alkoholisering på bra nivå du missade dock kvällens fail. :D
-
Sheldon
-
Vad var kvällens fail? Teeeell meeee =D =D
-
Sonia
-
Jag mådde lite illa då va inne på kullgrens så spydde jag å kunde inte göra de ut mot allt folk eller svälja de och jag ville inte bli utkastad så var tvungen å göra det diskret.. Jag fick offra min öl och spy i glaset. Lägger spy/öl blandningen på en hylla. En sek senare kommer en tjej å tar glaset och börjar dricka de. Såå vidrig men jag vågade heller inte säga ifrån så jag gick därifrån! :D
-
Sheldon
-
HAHAHAHAHA WICKED AWESOME ! Hahaha detta var fan dagens höjdpunkt ! Kan inte sluta skratta
-
Men alltså... Hon märkte inte smak eller någonting? För om hon inte märkte någonting så var det ju bara en öl i hennes ögon och omvandlas på nått bisarrt sätt till en win när ölen problemfritt dracks två gånger hahahahaha wicked twisted shit !
-
Sonia
-
Hahaha ja jag vill då inte kolla på när någon dricker upp mitt spy så de vette fan tydligen måste de ha vart riktigt gott!! xD
-
Sheldon
-
Jag hade fan kollat, skrattat i kulisserna och berättat en direkt efter sista klunken och sedan skratta ännu mer åt att spyan redan blivit spydd en gång tidigare hahaha
Kommentarer
Trackback
