En tanke som dök upp för ett tag sedan resurfaced today.
Vi diskuterade hundar med halverat antal ben. Både två olika fall av hundar utan framben och sedan ett fall med en hund med bara ett ben fram och ett ben bak. Jag minns att dessa hundar jag sett var minst lika lyckliga för det vilket fick mig att tänke på en tidigare diskussion med min granne. Vi såg en krigsfillm där en tjej fick en hand amputerad och frågan huruvida man kan vara okay med det dök upp...

Jag tror att man kan må utmärkt levandes endast med en hand. Det är inte det faktumet att man bara har en hand som gör en olycklig i så fall utan snarare faktumet av att man inte längre har två händer. Det är alltså jämförelsen som gör oss olycklig. Men om jag klarar av att frigöra mig från jämförelsen och fullständigt acceptera att jag bara är jag och jag är bara det jag har för att sedan plocka bort tankarna utanför det så tror jag fullt på att man klarar av att leva ett lyckligt liv. Jämförelser är av ondo, helt klart. Om jag hade saknat förmågan att jämföra mig så hade så  gott som all min olycka uteblivit. Reklamsamhället har ju förstått det här fullständigt när de trycker på dig en jämförelse (snygg kropp? snygga kläder?) för att sedan vifta jämförelsen bredvid lösningen framför ögonen på dig.
Mycket av min olycka har kommit från att världen inte varit vad jag föreställt mig - så min egen föreställning har varit min jämförelse. Det finns ett annat väldigt verkligt exempel som är utmärkt för att påvisa mekaniken bakom konceptet. Den svenska avundsjukan ! En kollega och jag utför precis samma arbetsuppgifter men han får ett papp mer i lön. Jag blir avundsjuk och mår dåligt av det här så jag går till chefen och påpekar detta, förmodligen hoppas jag på påök. Till min förvåning får istället min kollega lönen sänkt med en lax så att vi nu ligger på samma nivå. Min avundsjuka försvinner och jag mår inte längre dåligt. Men what the fuck egentligen !? Min situation har inte förändrats men ändå mår jag bättre ? Löjliga men högst verkliga yttringar av svensk avundsjuka vilket vidare påvisar att det är inte läget som det är som gör oss olyckliga i många fall utan snarare jämförelsen med någonting bättre. Det känns faktiskt äckligt att föreställa sig att jag mår bättre av att likvidera någonting bra bara för att jag själv inte besitter det... Riktigt äckligt faktiskt.

Men alla jämförelser är inte av ondo egentligen. Dina drömmar och dina mål är väl drömmar och mål så länge du inte har uppnått dem och så länge du inte uppnått dem får vi hoppas att du strävar efter dem och så länge du strävar efter dem måste du jämföra dig med dem för att veta i vilken mån du tar dig fram, eller kanske till och med för att se om du ens är på rätt väg. Det är väl dessa jämförelser som man i så fall verkligen egenhändigt har utformat, till skillnad från modeideal, grannens villa och kollegans lön. Handikappade hundar är i alla fall precis lika lyckliga som andra hundar.

Vi söker alla lycka men det verkar som att vissa medel i kampen om lycka bara är skenbart användbara när kulisserna döljer mekaniker som egentligen är skadliga för oss. Det är inte i jämförelsen vi blir lyckliga och det vet vi redan. Men någonstans på vägen verkar vi får för oss att enda sättet att kvitta jämförelsen är att uppfylla den. Men även om man uppfyller jämförelsen så finns den kvar, bara det att vi befinner oss på andra sidan gränsen och när jämförelsen finns kvar kommer förmodligen våran avundsjuka också korsa gränsen och förvandlas till präktighet, mallighet, högmod eller andra äckliga attribut. Kan man egentligen vara lycklig i det?
Nae, backa två steg och stå över två slag medan du tänker vidare på hur vi egentligen ska kvitta jämförelsen, för slutsasten om att vi blir lyckliga när vi kvittar jämförelsen var rätt. Man kommer långt med klarsynthet.

Happiness beyond comparison.