I somras hamnade jag efter en fylla nere på kampenhof tidigt på morgonen. Stod med en före detta(?) heroinist och diskuterade hans kamp mot missbruket medan jag hjälpte honom att dricka upp hans vin (Y). När jag skulle gå där ifrån såg jag två herrar (läs gubbar) på en bänk. Jag frågade snällt, artigt och trevligt ifall någon av dessa herrar möjligtvis hade en ciggarett att avvara. Här tar den artiga tonen stopp. Han svarar "Jag har en kvar." och sedan lägger han, med evertryck och nästan förakt, till "...och den får du aldrig". Jag fiskar upp en sedel och svarar minst lika föraktfullt och med tillagd kaxig underton "inte ens för hundra spänn?" samtidigt som jag spänner sedeln framför honom mellan båda mina händer. Under tystnad och ett ansiktsuttryck som utstrålar motvillighet och nederlag plockar han fram ciggaretten och vi byter.

Detta handlade aldrig om pengarna. Detta handlade om att han var så säker på sin sak men tydligen var det inte värt mer än hundra spänn. Detta handlar om att han sålde sitt ord, ryggrad om du så vill. Detta handlar om att han blev ägd haha. Detta handlar om att pengar styr. Jag rökte den och det var den godaste ciggaretten i mitt liv. Värd varenda krona.