Tänkte skriva någonting meningslöst idag.

Shouties comes to mind.
Jag börjar intressera mig mer för andra människor och börjar att se dem på andra sätt.
Jag kan prata med någon jag egentligen inte känner och bara känna hur behaglig den människan är att språka lite med. Jag syftar på två i synnerhet just nu. Andra människor, fortfarande behagliga men det är inte det behagliga som karaktäriserar samspelet, sprider bara en glädje genom sättet de är på. Att vara runt dessa människor känns otroligt bra och jag syftar på två andra i synnerhet. Andra människors intellekt verkligen blixtrar och även om attityden egentligen inte är speciellt lay back så är det otroligt stimulerande och jag syftar på en människa i synnerhet. Alla dessa människor är nya människor för mig och det är därför de nämns här. För det är väl när man har med nya människor att göra som man verkligen på allvar och rättvist uppmärksammar karaktärsegenskaper.
Kommer jag att sluta uppskatta dessa egenskaper om människorna slutar att vara nya för mig? För jag vill verkligen verkligen inte det. Sådant här sätter guldkant på mitt liv och jag låter hellre bli att ha underbara människor nära om det är enda sättet att se till att de förblir underbara i min subjektiva värld.


Shoutouts till folk som inte är nya.
Ett par. Jag gillar verkligen att se dem ihop. Jag tar glädje i det av någon konstig anledning.
En av mina grannar är nog min ventil även om vi inte alltid snackar allvar. Denna vän är också någon som ofta har stor del i bloggen när många topics är alster av våra konversationer. Också den enda människans dörr som jag frekvent knackar på oanmäld.
En annan av mina vänner är den ödmjukaste människan jag känner och samtidigt i besittning av hunger efter kunskap om det mesta.

Silen shoutout.
Jag vill tacka en människa i synnerhet för det här. Som gjort allt det här möjligt. Som har definierat mig.