Har diskuterat ganska mycket på senaste om vad som är bra för ett land eller inte. Många jag känner vill jämna ut allting, fördela klasserna mer lika och så. Personligen har jag större förtroende för kapitalismen än för kommunismliknande modeller. Finns det kapital så finns det fler folk som är villiga till att satsa. Kapitalet bör inte enbart finnas i företag utan även i privatpersoner. En privatperson är oftast en större visionär än ett företag liksom och på så sätt gynnar kapitalismen utveckling. Vidare så är vi så otroligt jävla bortskämda i Sverige. Folk kan sitta hemma utan att göra ett skit och ändå ha råd med abonnemang på telefonen medan de försörjer sitt nikotinbehov samt festa loss lite två gånger i månaden... Och att folk sedan har mage att klaga liksom? Fuck off, bortskämda horungar. Nae, bringa lite riktigt misär på de jävlarna så att de verkligen får någonting att klaga på. Det skulle i alla fall ta bort mitt förakt över deras klagan. Vidare så är det väl så att när man ändå klarar sig så jävla bra så bleknar värdet i att kämpa för någonting - kommunism dödar ambition. Vi behöver klasskillnader också. Jag menar, förstår ni vilket jävla kaos det skulle vara om varenda jävel kunde komma in på spybar? Haha, alla inneställen skulle bli crowded och de ställen som inte är "inne" skulle gå under så den branchen skulle tunnas ut. Klädbutiker skulle drabbas, alla som bryr sig skulle köpa "schyssta" kläder medan de som fortfarande handlar på H&M är de som prioriterar annorlunda i penningplaceringen. Hur som helst så kommer det att innebära ett stort bortfall i kundkretsen även i den branchen och företag skulle gå under. Alla områden skulle vara mer likvärdigt attraktiva att bo på då boenden helt plötsligt skulle närma sig en uniform standard vilket innebär att de som fortfarande väljer att punda och syssla med kriminalitet skulle sprida sig mer i samhället. Ditt fina villaområdeskulle helt plötsligt kunna innefatta grannskap med en heroindistrubitör. Alla skulle ha körkort och bil, kollektivtrafiken skulle få skära ner, folk skulle förlora jobb. Restauranger skulle också närma sig en uniform standard... Det är inte bara folks plånböcker som hade blivit mer likartade. En likställning gällande penning och status (Tautologi? penning=status?) skulle direkt speglas vidare i hela samhället. Kanske till och med att samhällets mer och mer jämna natur hade återspeglats i människors mående så att alla hade börjat att må mer likartat och må mer jämnt. En jämvikt brukar också sträva efter att inte förändras. Utveckling blir lidande på många plan. Vi behöver toppar och dalar, vi behöver kontraster och vi behöver klasskilnader för att vi behöver utveckling. Vi behöver gräddhyllan och misär, de kliar varandra på ryggen när allt kommer omkring men många är inte modiga nog att se det. Jag vet att resonemanget inte enbart drabbar många jag känner utan även mig själv. Men en sådan här syn får mig att må bra i min situation. Det berövar mig rätten på att klaga. Jag är trots allt bara en myra i stacken och jag fyller min funktion. Många skulle aldrig gå med på att se det medan vi som går med på den här synen har olika gränser för hur långt man kan ta det innan det blir orimligt.

Kom att tänka på en film som heter Equilibrium (Cubic) som handlar om en värld där känslor är förbjudna. Genom det uppnås en viss jämvikt och det illustrerar väl också problemen med det. Vi behöver både toppar och dalar.