Det är vinter, blixtrande kyla, värre än vanligt. Jag sitter i baksätet medan vi sveper fram över den glashala vägen. Vi svänger. . . Skarpare och skarpare och till slut känner jag hur däcken tappar fästet. Vi glider. Känslan är obeskrivlig. När däcken tappar fästet känns det även som att vi släpper greppet om verkligheten. Vi glider inlindade i ögonblicket, så inlindade att vi inte längre kan föreställa oss någonting utanför. Världen finns där, under bilen. Världen finns där, utanför rutan. Men vi är inte längre i världen, världen glider under oss, förbi oss och ingenting spelar någon roll. Vi är inte längre där. Vi glider, fångade i ett stillastående ögonblick. Stillastående ögonblick som glider genom tiden. Vi glider runt en byggnad och sikten är skymd, men det finns inte en tanke på vad som finns runt hörnet. Det gör ingenting om det smäller. Om en smäll döljer sig runt hörnet så existerar den där, runt hörnet, i verkligheten vi släppt, utanför vårat ögonblick. Om smällen kommer så tar vi den då. Just nu skiter vi i precis allting som är utanför känslan, utanför ögonblicket - vi skiter i allting som inte är ett omedelbart nu.

Känslan är obeskrivlig - jag vill ha den alltid.