Psykiskt lidande är egocentrerande.
Jag mår dåligt.
Jag måste lösa min situation.
Jag måste klara mig.
Jag måste koncentrera mig på mig.
Jag, jag, jag, jag.

Mår jag bra vill jag dela det. Jag försöker ge det till Dig. Känner jag kärlek så är den riktad till Dig. Positiva saker är riktade ut från en.

Det är lite dumt att om man blir egocentrerad så kan man glömma bort att man ens kan vara på ett annat sätt. Så när det psykiska lidandet löses upp och ger plats till grogrund för välmående så vet man inte hur man ska göra för att odla det. Så man sitter där utan vare sig tistlar eller blommor och tror att allt är bra bara för att det inte finns nått ogräs där. Men egentligen så är väl denna form av mående värdelöst steril. Man har glömt hur det känns att må bra.

Groddlös grogrund.
Jag vill inte vara sådan.