Jag är inte rädd för mycket.
Jag är inte rädd för att dö.
Jag är inte rädd för att förlora någon.
Jag är inte rädd för att skadas.
Jag är inte rädd för att misslyckas.
Jag är inte rädd för att må dåligt.
Jag är inte rädd för mycket.

Men en sak som skrämmer skiten ur mig är det mänskliga psyket. Hur vi kan förvränga världen, tappa grepp om verkligheten, tro att lögner är sanna, förstöra varandra utan avsikt, bli dissociativa, bli schizofrena...
Psykos... Det är det värsta jag kan tänka mig. En gång hade jag en mindre psykos. Jag kunde bara tänka halva tankar. En tanke påbörjades och innan den fullföjlts födde den en annan tanke som avbröt den första.
Mina halva tankar följde koncept och desto fler halva tankar i konceptet desto mer sant blev konceptet.
Jag trodde att mina bästa vänner höll på att länsa min lägenhet. När tankar avbryter tankar, splittrar mitt psyke, så finns det inte kapacitet över till att ertappa mönstret och med viljestyrka bryta mönstret genom att medvetet sätta mig utanför konceptet. Förvriden värld - absolut sann för tillfället. Äckligt.
I psykotiskt avseende så var detta förmodligen en lindrig sak... Jag varken kan, vågar eller vill föreställa mig hur diverse psykoser kan vanställa verkligheten.

Det mänskliga psyket skrämmer skiten ur mig.


Jo, förresten.. En sak till skrämmer mig, min värsta mardröm.
Att sätta ett liv till världen för att sedan se hur mina dåliga tendenser överförs till mitt barn.
Då får jag nog hellre en psykos.
_______________________________________________________________

Jo förresten. Igår var månen närmre jorden än vad den kommer att vara på 18 år. Jag tittade på den och tyckte att jag fan sett större. Igår var den mitt på himmeln och när jag såg den så var den precis ovanför ett hustak (och ja, jag trodde att det var en parabol först och undrade varför i helvete den lös).
Vidare diskussion gav mig information om någonting som kallas moon illusion.
Väldigt intressant läsning enligt mig. Här följer länken.

http://en.wikipedia.org/wiki/Moon_illusion