Världen som vi upplever den är någonting skapat inuti våra huvuden - en återgivning.
En vän sa att hon vill uppleva världen från någonting utanför människan. Eller, utanför perceptionen.
Men.. Om man ska vara någonting som upplever så måste man vara någonting som dels är perceptuell och dels tolkar perceptionen. Men om vi antar att vi är någonting utanför perception så uppfattar vi ingenting. Om vi är utanför perception, har vi då rätt att anta att världen finns? Jag har hört (enligt mig) luddiga teorier förut om att världen existerar i medvetandet och inte tvärt om. Om världen existerar i medvetandet så innebär det att världen försvinner om alla medvetanden upphör. Många konstigheter finns i fysik och pseudofysik och ibland är det svårt att dra gränsen för vad som är rimligt och vad som inte är det.

Kvantfysiken talar om att medvetandet åstadkommer sannolikhetensvågens kollaps. Rent krasst innebär detta att vad som verkligen händer i ett givet tillfälle är definierat av medvetandet självt och om det inte finns något medvetande i närheten för att definiera det så är den konkreta verkligheten egentligen inte vare sig definierad eller befintlig.

Vidare konstigheter har med någonting som heter kvantfluktationer att göra. Det handlar om att partikelpar i form av partikel+antipartikel lånar energi ur ingenting för att skapa sin egen existens för att sedan kollidera i en fullständig urladdning där energin återbetalas till det ingenting som skapade dem. Låter väldigt vrickat och det är väl därför jag älskar fysik.

Väldigt många som saknar förståelse för fysik tycker om den skenbart intellektuella frågan "vad fanns innan big bang?". Jag kommer inte gå speciellt djupt på att förklara exakt varför frågan är meningslös men såhär ligger det till i alla fall. Även tid skapades i big bang - alltså är uttrycket "innan" meningslöst.
Men om vi faller tillbaka lite på kvantfluktationer. Om partiklar kan låna energi till sin egen existens, kan inte då universum gjort precis detta någon gång från början? Och innebär inte det i så fall att universum själv existerar i skuld till existensen som förr eller senare måste betalas tillbaka?

Hur var det då med medvetande? Om existensen är befintlig i våra medvetanden och inte tvärt om så måste ett medvetande ha funnits från början? Vad var det som var medvetet då?
Om universum motsägelsefullt kan låna sitt eget liv. Alltså, skapa det som den själv existerar i, skulle inte medvetandet kunna göra samma sak? Alltså, medvetandet skapar världen som medvetandet sedan existerar i?
Kausaliteten hoppar bock.

Detta är bara flumtankar som jag inte tar speciellt seriöst.. Någonting som underhåller mig när jag är uttråkad bara. Men jag kan tillägga att just medvetandets existens är någonting som vetenskapen har väldigt svårt att förklara.

Här är i alla fall en länk. Jag personligen tror inte på det som sägs i föredraget även om jag finner det väldigt underhållande.

The Primacy of Consciousness.