När någon dör så är det vanligt att folk helgonförklarar personen som har dött.
Människan är dum i huvudet. Kolla på Michael Jackson. Så mycket hat han fick när han levde men så fört han dog blev han en kung. Människan är dum i huvudet. Min mamma jobbade på en skola där en fjortonårig flicka hängde sig i skogen. Minnesboken på skolan var fylld av meningar som "Du var den bästa som fanns" eller "Det fanns ingen finare än du, du var min bästa vän". Detta var alltså en flicka som hängde sig för att hon inte hade en enda vän och var så otroligt mobbad. Människor är dumma i huvudet och stundvis äckliga.

Men.. Detta är ett välkänt fenomen. Det finns intressantare saker. . . .

När någon dör så stagnerar bilden vi har av dem, i alla fall om det är någon vi faktiskt har en uppfattning om. Sedan om det är en kanoniserad bild som stagnerar eller en verklig bild är mindre väsentligt. Poängen är att så fort någon dör så slutar vi ta hänsyn till omständigheter som utveckling. Människan som dog för tre år sedan hade säkerligen inte varit samma människa idag. Ändå sitter vi levande kvar och saknar en människa som vi en gång kände, en människa som inte hade varit samma människa idag. Så vem är det vi saknar egentligen? Det känns som att saknaden är orättfärdigad.

Andra bilder som kan stagnera är brustna kontakter. I dessa situationer uppstår lättare märkligheter.
Om jag bryter kontakten med någon som jag verkligen verkligen tycker är en bra människa och verkligen verkligen tycker om så stagnerar den bilden. Eller.. I alla fall om banden till denna människan verkligen är brutna. Det fanns en tjej en gång som jag skulle givit världen om hon bad mig. . . Men hon bad mig inte, istället tog saker slut och jag bröt kontakten på just detta sättet. Det dumma var att bilden av henne, den människan som jag kände så starkt för, stagnerade och därmed så stagnerade mina känslor för henne också. Om hon hade funnits kvar i mitt liv så hade jag kunnat se henne förändras och släppa allting snabbare. Helt utanför ändring gick min syn hän utan hänsyn till förändring. Så varför? Varför stagnerade bilden?

Våran syn på andra änden av en bruten kontakt - märkligheter uppstår.
Det fanns en det fanns en människa som jag inte alls tyckte om. I diskussioner, tre år senare, berörande denna människan så var jag först och främst noga med att poängtera att min åsikt var baserad på det speciella sätt jag kände människan på och därför var jag helt kravlös gällande andras samtycket och instämman. Samtycke och instämman infann sig ändå - oombett. Men i diskussioner tre år senare så var jag också noga med att påpeka att tid har flutit sedan dess, och genom tid förändras vi förhoppningsvis, så människan i fråga kanske inte ens var samma människa idag. Hon kanske hade blivit bättre. Att jag fick höra att hon inte hade blivit det är väl lite lustigt på ett tragiskt sätt, men det är inte väsentligt för min poäng här. Poängen är att min bild av henne inte hade förevigats, frusit, stagnerat. I hennes fall erkände jag möjligheten till förändring. Så varför? Varför denna skillnad?

Min tanke från början var att när vi skapar en bra bild av någon så vill vi hålla fast vid den.
När vi skapar en dålig bild av någon så vill vi inte hålla fast vid den. Vi vill se gott i andra människor och när vi gör det så vill vi inte släppa det, likväl som vi vill ändra på en dålig bild. Tanken ger mig hopp om mänskligheten.
Jag var väldigt nöjd med denna tanken, den får mig att må bra. 
Men. . . Så är väl inte hopp egentligen någonting som karaktäriserar mig, jag tycker inte om hopp. Jag tror på mekanik, sannolikhet, logik och mönster och även på människans vilja till att gynna sig själv i första hand och nu i skrivande stund har jag råkat komma på en alternativ lösning på resonemanget som ligger närmre min natur.
Människans personlighet är en utvecklingsprocess som är mer eller mindre styrd av oss själva vilket gör att en vaken människa borde ha större tendenser till att utveckla positiva egenskaper snarare än negativa så om jag har en bra bild av någon så är det ologiskt att människan utvecklas till någonting sämre, detta är givetvis baserat på någonting halvt om halvt ignorant som att människan i fråga delar mina värderingar om vad som är bra eller inte. Detta rättfärdigar att jag håller fast vid min bild av människan som en bra person. Om människan däremot har gjort ett dåligt intryck så förutsätter jag ändå att hon kommer att utvecklas och jag förutsätter också sannolikheten att hon utvecklas positivt. Resonemanget är inte längre placerat i mina egna tankar om vad jag vill tycka, tänka och känna för människan utan snarare utgånget från människans egna jag-tänkande. Därmed försvinner poängen om att människor vill se gott i andra människor och genast är världen lite kallare igen.
Genast blir världen lite mer av vad jag är van vid. Jag vet inte om jag greppar efter halmstrån när jag tror mig finna tillräckligt med logik för att tro på det första resonemanget. Det andra känns ju mycket mer logiskt men jag kanske börjar bli rädd för att se världen som den skit jag oftast tycker att världen är.

Så.. Vill du alltid vara världens bästa i min värld?
Kom mig nära, kom mig otroligt nära, och skär sedan halsen av dig.

Konsolidera din plats i mitt hjärta genom att dö.