Någon berättade en gång för mig att livet inte är svartvitt, inte ens en gråskala, utan en färgglad palette där gränserna är flytande. En specialpalette där man kan befinna sig i olika områden samtidigt utan att färgerna behöver blandas. Idag lyckas jag bitvis och jag försöker verkligen. Jag har tagit många nycklar på vägen, fått hjälp av många och av en människa i synnerhet och mitt liv idag är mycket behagligare. Mitt liv förut var extremt influerat av ett svartvitt tänkande. Jag vet inte om det varit drivet av behovet av en extremt definierad värld eller om det givit upphov till det behovet. Förmodligen har det hoppat bock. Men egentligen tror jag inte att det behöver vara en magisk palette med flytande gränser som berikar mitt liv utan snarare att släppa greppet om behovet av att definiera världen. Att låta bli att sätta fingret på saker gör mig lyckligare och paletten kanske bara är en genväg till det genom att omöjliggöra den där skärpa definieringen. Om det sedan smälter samman med min natur så kan jag lika gärna kasta bort paletten och se alla färger utan hjälp. Jag är mer mänsklig såhär.