Jag kan förstå varför vissa tror att vi har en själ. Medvetandet är en försvinnande liten del av en människa medan allt där under kan ge uttryck som vi, på grund av vårat medvetandes fåfänga, inte kan förklara. Själsfrände - två själar som känner igen varandra från tidigare liv eller två undermedvetande som ger varandra absolut erkännande oavsett vad våra medvetande kan tycka? Tänk på det senare. Jag, mitt medvetna, känner inte dig. Men mitt undermedvetna kan känna ditt undermedvetna så otroligt mycket snabbare och dessutom på grund av saker som mitt medvetna inte står i begrepp med. Jag får en känsla av att du är min bästa vän men jag vet inte varför. Jag kan lita på dig men jag vet inte varför. Jag tycker om dig men jag vet inte varför. Jag känner dig men jag känner dig inte... Eller, nej. Jag känner dig men jag vet inte vem du är.

Jag kan förstå varför vissa tror att vi har en själ. Har ni någonsin sett en död människa? Man vet att människan inte sover. Man känner att någonting fattas. I vissa fall kan känslan av att någonting fattas vara så stark att den inte känns som en frånvaro utan en närvaro. Närvaron av det ingenting som fyller kroppen. En kuslig känsla, enligt vissa är det en övernaturlig känsla och vissa finner det naturligt att förklara den med någonting magnifikt. Själen har flytt kroppen. Eller är det bara så att mitt undermedvetna känner att det inte finns ett undermedvetet att röra vid? Att det sedan känns så fel kan bero på att vi inte är tillräckligt vana vid denna bilden av en människa för att det ska kunna utmana våran verklighetsuppfattning... Eller kanske det bara känns fel på grund av våran kollektiva överlevnadsinstinkt.

Jag kan förstå att vissa tror att vi har en själ. Kanske har ni rätt. Kanske inte. Kanske beskriver vi precis samma sak från olika vinklar. Hur som helst så kan jag förstå att vissa tror att vi har en själ.