Stockholm. Även om tunnelbanan är ett nice transportmedel så avslöjar underjorden att människor först och främst inte kollar ut genom fönstren för utsiktens skull. Glasen blir som speglar mot den svarta bakgrunden. Att människor fortfarande stirrar stint mot glaset skvallrar om att de undviker varandras blickar. En vagn med människor som undviker varandras blickar. Som hellre ser tomhet än att möta någon annans blick. I spegelbilden möter vi oss själva och fyller oss med vara egna tankar. Någonting som ligger helt i linje med den generella stockholmarens egocentrering. Uppfyllda av sig själva stressar de fram genom en stad som egentligen är väldigt fin. Stockholm. Jag kommer aldrig att flytta tillbaka.