Vi pratade om att alla passar i olika världar. Jag såg dig, såg hur du försvarar ditt hjärta med näbbar och klor, med sticks and stones - attack är bästa försvar. Skyddar ditt hjärta för att ingen ska kunna svika dig, såra dig - för att ingen ska göra dig illa... För att du inte ska vara ledsen.

Jag önskar för en värld där du passar in. Jag önskade för en värld där ingen gör dig ledsen, där ingen rör dig negativt. Den världen skulle du passa i, tänkte jag. Din värld.

 

Min värld vet jag inte hur den behöver se ut.

 

Vi pratade om en liknelse med parallella världar. Att alla lever sin egen värld och att landskapen kan se väldigt olika ut, att man inte skall tvinga in någon i sin egen värld, att man inte ska tvinga sig på någons värld...
Vi pratade om att vi är väldigt lika på många sätt, jag har alltid känt att vi är lika på många sätt. På många fler sätt än vad du har sett.
Landskapen jag vill dela med dig kan tillhöra den världen som jag tror du passar i, men det är inte de landskapen jag ser dig skulptera.
Det du formar börjar likna en avgrund, en avgrund jag känner allt för väl. Det du mejslar fram runt omkring dig är en del av de likheter du inte ser i oss. Min värld är byggd på det. Min värld är byggd på en avgrund som jag fått svettas blod för att fylla igen. En avgrund är ingenting man klättrar upp ifrån. Det är inte så enkelt. Avgrunden måste fyllas för att höja marken man står på. Det är här jag står idag och jag känner strukturen långt ner under mina fötter just på grund av att jag har fått fylla varje lager där själv.

Om du bara kunde förstå vad det innebär.

 

Men man ska inte pressa sig på någons värld och man ska inte pressa någon in i sin värld...
Ändå är det precis vad  jag har försökt sedan februari. Mitt enda försvar är att jag verkligen försökt att ta hand om dig.
Märker man inte att man gräver så kommer mörkret omfamna en så djupt att man missar att man blir blind.
Och även om man märker att man gräver så kan mörkret omfamna en så mjukt att man inte vill se.

Jag vet att jag försöker ta hand om dig och jag vet att du längre fram på vägen hade tackat mig.
Kanske att vi inte hade skulpterat samma landskap, men det hade inte gjort någonting.

Jag hade ändå fått se dig skulptera någonting vackert.

 

Men att räcka dig min hand räcker inte, det är inte tillräckligt. Jag ser alla mina idéer sina ner i vad jag fyllt min avgrund med och marken under mina fötter håller på att vittra sönder.

Trots det står jag ännu kvar.

Trots att jag blir påmind om att min avgrund existerar igenom allt jag har mina fötter på så står jag kvar.

Trots att jag vet vad som återstår om marken försvinner så står jag ännu kvar.

Men om marken försvinner - vad förväntar jag mig att finna där nere?

Förväntar jag mig att finna dig?

Kan jag hämta dig?

Det räcker inte med en räckt hand.
Kan jag hämta dig?

Jag får inte tappa bort mig själv där nere - jag måste hitta dig.

 

Den världen jag trodde du skulle passa i passar du inte i just nu. Den världen där ingen skulle göra dig illa... Du är en av alla ingen för den världen. Se bara vad du gör mot mig.

Kan jag hämta dig? ... Så att du kan skapa din värld?

Jag har alltid vetat att jag kan ta sönder mig på dig, fullständigt sönder, och just nu blöder jag ut mig själv i det här.

 

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, men jag kan inte stå och se på vad du skapar just nu.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, därför kan jag inte stå och se på vad du skapar just nu.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, jag är beredd att låta marken under mig rämna.

Jag är berädd att låta marken rämna om jag tror på att jag kan hämta dig.

... Så att du kan sluta skulptera det du gör

 

Det här är farligt för mig och jag vet inte ännu vad jag tror...

Men detta är verkligen min sista idé