Jag skulle inte ha någonting emot att bygga en värld av lögner. Jag skulle inte ha någonting emot att vara blind. Världen kan vara mycket lättare med lögner, världen kan vara mycket vackrare med lögner. Men för att uppskatta en värld så vacker så får jag inte se lögnerna. Jag måste uppleva det som sanning. Ett luftslott av glas i hagelväder. Ömtåligt.

Tänk dig att du fungerar på ett sätt. Ett sätt som inte är bra. Ett sätt som gör dig till sämre människa.
Tänk dig att du träffar någon. Någon som ändrar dig. Någon som får dig att uppskatta liv.
Tänk dig att hon ljuger för dig. Tänk dig, tänk dig. tänk dig...

Vilka delar av din värld faller samman? Vilka ord var lögn? Vilka ord var äkta? Och vilka lögner har gjort ditt liv bättre? Släpp inte allt.

Världen återskapas i våra huvuden av våra samlade sinnesintryck, dominerat av vårat starkaste sinne. Våran värld är så dominerad av synen att vi till och med tycker att det är världen vi ser direkt men att vi känner lukter och hör ljud i världen, känner och hör i det vi ser. En liten misstolkning egentligen. Så hur är det då för en fladdermus? Dess värld måste ju definieras av hörsel och ljud på samma kriteria som våran definieras av syn och ljus? Tänk er en snigel? Jag är för inskränkt i mitt eget perspektiv för att kunna föreställa mig någonting sådant rättvist. Hur skulle världen upplevas om våra sinnen var så balanserade att inget sinne är dominant? Vore inte det den träffsäkraste återgivningen av världen? Existerar verkligheten i våra huvuden? Hur är det med en människa som varit döv, blind och förlamad hela livet? Hur blir dennes verklighet? Kommer det ens finnas ord eller cirklar? Emotioner?

Morgonflum haha

Musik är nice. Fett nice. Ett liv utan musik vore som ett liv utan värme. Alla gillar musik och allt som oftast gillar vi musik som vi relaterar till - ofta på grund av att vi vart med om liknande saker men oftare att vi förstår känslan. Musik rör oss på insidan. Jag glider genom staden med mina lurigt lurande lurar i öronen. Vad gör jag? Jag stänger ute alla andra ljud - jag stänger av en del av det som jag upplever min omgivning med, jag stänger av en del av min omgivning, jag stänger av en del av verkligheten. Vad fyller ut istället? Jag fyller ut gapet. Mina egna tankar. Jag. Min insida. Vad gör musik? Jag relaterar. Musik matar mina tankar - min insida förstärks på bekostnad av verklighet. Jag isoleras. Jag egocentreras. Mina lurar lurar mig.

Men visst är musik azum.

Om jag lyckas se precis allting i en situation så kommer jag att se allt positivt och allt negativt.
För att kunna placera värde obehindrat i det positiva så måste jag befria mig från tyngden som det negativa innebär och enda sättet att göra detta är att acceptera det. Acceptans kan ta en jäääävligt långt (=
Det är jag tacksam för. Jag är även tacksam för att tacksamhet är en fett grym känsla. Kickiiiiiisch !

Jag kan förstå varför vissa tror att vi har en själ. Medvetandet är en försvinnande liten del av en människa medan allt där under kan ge uttryck som vi, på grund av vårat medvetandes fåfänga, inte kan förklara. Själsfrände - två själar som känner igen varandra från tidigare liv eller två undermedvetande som ger varandra absolut erkännande oavsett vad våra medvetande kan tycka? Tänk på det senare. Jag, mitt medvetna, känner inte dig. Men mitt undermedvetna kan känna ditt undermedvetna så otroligt mycket snabbare och dessutom på grund av saker som mitt medvetna inte står i begrepp med. Jag får en känsla av att du är min bästa vän men jag vet inte varför. Jag kan lita på dig men jag vet inte varför. Jag tycker om dig men jag vet inte varför. Jag känner dig men jag känner dig inte... Eller, nej. Jag känner dig men jag vet inte vem du är.

Jag kan förstå varför vissa tror att vi har en själ. Har ni någonsin sett en död människa? Man vet att människan inte sover. Man känner att någonting fattas. I vissa fall kan känslan av att någonting fattas vara så stark att den inte känns som en frånvaro utan en närvaro. Närvaron av det ingenting som fyller kroppen. En kuslig känsla, enligt vissa är det en övernaturlig känsla och vissa finner det naturligt att förklara den med någonting magnifikt. Själen har flytt kroppen. Eller är det bara så att mitt undermedvetna känner att det inte finns ett undermedvetet att röra vid? Att det sedan känns så fel kan bero på att vi inte är tillräckligt vana vid denna bilden av en människa för att det ska kunna utmana våran verklighetsuppfattning... Eller kanske det bara känns fel på grund av våran kollektiva överlevnadsinstinkt.

Jag kan förstå att vissa tror att vi har en själ. Kanske har ni rätt. Kanske inte. Kanske beskriver vi precis samma sak från olika vinklar. Hur som helst så kan jag förstå att vissa tror att vi har en själ.

När jag var fjorton så hade jag ett gäng mynt i ett kinderägg. Jag skakade det för att det lät kul och när jag öppnade det så fick jag för mig att jag inte fann samma uppsättning mynt. Förundrat och tvivlande upprepade jag processen. Återigen en annan uppsättning mynt. Denna gången var jag säker. Med förväntan och förundran skakade jag igen. Jag återfann samma uppsättning mynt som föregående gång. Ingen förändring. Besviken skakade jag ägget igen. Ingen förändring. Vemodigt skakade jag igen. Ingen förändring.

Jag tror inte ens på sådant. Faktum är att det går precis rakt emot allt jag tror på. Jag har aldrig kunnat förklara detta på ett tillfredsställande sätt. Men om vi kan ha schizofrena vanföreställningar så kan vi säkert glappa däruppe intermetent också. Men när medvetandet är en fåfäng sak som inte gärna medger fel och absolut inte brister i grunderna till själva systemet så har jag fortfarande problem med att finna en tillfredsställande förklaring.

Någon berättade en gång för mig att livet inte är svartvitt, inte ens en gråskala, utan en färgglad palette där gränserna är flytande. En specialpalette där man kan befinna sig i olika områden samtidigt utan att färgerna behöver blandas. Idag lyckas jag bitvis och jag försöker verkligen. Jag har tagit många nycklar på vägen, fått hjälp av många och av en människa i synnerhet och mitt liv idag är mycket behagligare. Mitt liv förut var extremt influerat av ett svartvitt tänkande. Jag vet inte om det varit drivet av behovet av en extremt definierad värld eller om det givit upphov till det behovet. Förmodligen har det hoppat bock. Men egentligen tror jag inte att det behöver vara en magisk palette med flytande gränser som berikar mitt liv utan snarare att släppa greppet om behovet av att definiera världen. Att låta bli att sätta fingret på saker gör mig lyckligare och paletten kanske bara är en genväg till det genom att omöjliggöra den där skärpa definieringen. Om det sedan smälter samman med min natur så kan jag lika gärna kasta bort paletten och se alla färger utan hjälp. Jag är mer mänsklig såhär.

Brukar ni försöka tolka drömmar? Drömmar är some trippy shit. Jag tvivlar starkt på att drömmar skulle kunna förutsäga saker i framtiden och jag tror inte på någon universell symbolik i drömmar. Däremot tror jag på att kulturella präglingar kan bidra till symbolik i drömmar. Men jag tror också att antalet av dessa symboliska element är försvinnande litet. Den viktigaste nyckeln är nog egentligen bara att lära känna sig själv. Jag tror starkt på att drömmar är bearbetning av intryck i livet runt omkring oss och jag vet att våra undermedvetna är ena uppmärksamma jävlar - långt mycket mer uppmärksamt än det medvetna. Samtidigt så pågår en massa undermedvetna processer som vi inte vanligtvis märker medvetet. Vanligtvis är alla processer bra, processer för oss fram. Men vissa processer måste föra oss över jävligt tunn is för att fylla sitt syfte och om man inte är uppmärksam så kan man befinna sig på tunn is helt ovetandes och det är förmodligen precis lika riskabelt som det låter. Mina två senaste drömmar har varit extremt lätta att tolka och de skvallrar om att jag har tunn is under fötterna - de skvallrar om en känslig process. Jag måste förmodligen vara försiktig nu för att inte bli helt under isen.

Vi kanske inte lever i samma värld. Det finns inga garantier för att du ser saker som jag gör. Min röst, hur den uppfattas av dig, kanske bara skulle vara ett obegripligt ljudflöde om jag hörde exakt samma sak. Men du har lärt dig att tolka det du upplever. För dig är det begripligt. Vi kanske inte lever i samma värld. Så om din värld är din uppfattning borde väl jag vara mindre verklig för dig? Jag är bara en del av din uppfattning, ett element i din värld. Vi kanske inte lever i samma värld. Men vi vill väl leva i samma värld? Så vi söker kontakt. Slå våra kloka huvuden ihop och förena världar. Vi vill vara ett... Men vi lever trots allt inte i samma värld.

Igår fick jag ett samtal från en av min närmsta vänner. Han berättade att en kompis nyligen dött dagen innan. Överdos. Det är den världen vi kommer ifrån och det är den världen jag förstår... Men detta är första gången det känns i mig. Jag har utvecklats skitmycket de senaste sex månaderna så hade detta hänt tidigare så hade jag bara ryckt på axlarna och låtit allt rinna av mig. Jag brukade inte bry mig... Men nu gör jag det och det känns pissjobbigt faktiskt samtidigt som jag vet att det är en positiv sak. Skeeeevt bara.

Vila I Frid - Kenny.

Jag är arg, glad, frustrerad och FITTA samtidigt. Du ÄR jag. Du har definierat mig. Du är den enda i mitt liv som är mer värd än vad jag är. Jag älskar dig. Jag hatar dig. FÖRSTÅ MIG. Jag ger mitt liv för dig. Jag är full...

Drömmar är illusioner och jag hatar att sova. Krossa dina drömmar. Verkligheten är inte vad vi lovades som barn. Bespara dig din olycka och bringa dig insikt. Jag är full så knulla alla andra jao.

Jag är en tidsmaskin som rör mig framåt i tiden med en hastighet av en sekund i sekunden. Jag är ett steg i evolutionen på väg mot den slutgiltiga produkten. Såvida inte evolutionen själv är produkten. Jag är en tänkande varelse och precis som Descartes så är det möjligt att jag är den enda sanningen intrasslad i ett allomfattande bedrägeri. Jag kan med tankar isolera mig från världen på ett sätt som gör att ni aldrig når mig. Jag kan med känslor placera mig själv i världen runt omkring och bli en del av den. Jag kan känna mig överlägsen om jag vill och jag kan känna mig gemensam om jag vill. Jag kan vara småsint för egen vinning och jag kan vara storsint när jag åsidosätter mig själv för andra. Jag kan leva i nuet och känna doften av gräset och jag kan låta oro över framtiden tynga mig tills jag går under och jag kan leva så mycket i minnen att jag blir ett spöke. Jag kan rationalisera bort vad som helst så att ingenting betyder och jag kan bry mig så att allt blir meningsfullt. Jag kan skifta fokus, jag kan ställa mig på andra benet och jag kan byta perspektiv - alltid. Jag har ett val. Jag kan vara en bra människa. Jag kan må bra. Jag har ett val.

;)

Hjärnkirurgi alltså. Häpnadsväckande. Man är vaken under ingreppet samtidigt som man får utföra en massa tester. Syftet är att kirurgen måste få direkt vetskap om ifall han råkar tampas med fel kretsar där inne. Alltså, testerna är testas olika områden i hjärnan och nonsenssvar från dig är indikation på att han trycker på fel knapp. Att man dessutom inte har någon känsel i hjärnan är en lycklig slump som underlättar allting avsevärt. Häpnadsväckande som sagt.